Har vi nu påbörjat vår resa till mormor. Jag saknar henne. Är rädd för att ett besök behöver ske nu, för att inte bli för sent. Var där för fem månader sedan. Redan då var hon mycket sämre.

Det vore förstås klokare att stanna hemma, med tanke på att det är upptrappningsvecka.

Sambon och bebisen sover sött. Jag har varit vaken i två timmar. Mellan 03-05. Tankar som snurrar. Om allt. Om inget. Två nätter i rad nu. Eller gick det en natt mellan?

Upptrappningsveckan gör sig påmind. Jag hör kuratorns ord eka i huvudet. Om att skära ner på allt annat vid upptrappning. Hushållsarbete. Vänner. Släkt. Aktiviteter.

Jag har inte gjort det. Planerade till och med en större utflykt med familjen imorn. Resonerade med hjärnan. Intressant att jag fortfarande ger den det förtroendet.

Kroppen säger ifrån och jag har äntligen lärt mig att se signalerna. Svårt att somna om är en signal. Att fortfarande vara vaken efter två timmar är en ännu starkare signal. Ta det lugnt nu, snälla.

Det är svårt att få en bebis mitt i återhämtning från utbrändhet. Bebisen vaknar på nätterna och jag hör varje vändning. Biologi? Sambon är inte alls lika lättväckt. Även om sambon tar nätterna nu, stoppar i napp och matar med flaskan, så vaknar jag. Vaknar och känner ibland smärtan över att inte få trösta och nära mitt barn. Jag vill vara den som finns där på natten. Vill inte låta sjukdom stå mellan mig och min bebis.

I vilket fall vaknar jag och har problem med att somna om. Hade jag kunnat sova hela natten annars? Är det bebistiden eller utmattningen? Eller är det just kombinationen?

Nu har jag lagt mig i gästrummet. Lugnt. Svalt. Kravlöst. Samtidigt sliter det i bröstet att inte vara nära min bebis.

Kommer det någonsin bli bra? Jag vet förstås att tankarna är mörkare såhär på natten/tidig morgon. Det är som allra mörkast just nu.

Och 25 mil bort är min sjuka mormor som jag så gärna vill träffa.