Känns som någon lagt bomull i min hjärna. Eller att en dimma sänkt sig runt mig. Antar att det är förkylningen i kombination med dålig sömn två nätter. Jag går liksom runt och väntar på att vakna. Komma tillbaka till verkligheten. Dimman är obehagligt lik känslan när jag är depressiv. Den där overklighetskänslan som kommer med. Hoppas den lättar snart.

Fem dagar över tiden... Men tja, jag tog ett test i förrgår som var vrålnegativt. Ni som varit i karusellen av IVF vet vad jag menar. Det fanns inte ens en ynka antydan till två streck, utan endast ett jävligt svagt minus. Trodde tester skulle få graviditet ur skallen på mig. Men alltså mensen har fortfarande inte kommit och jag börjar bli sugen på att testa igen. Med morgonurin den här gången. Men testen är slut. Känns dumt att gå och köpa, bars för att få ett minus. Jag trodde jag stod över sånt där nu. Vi har ju fått vårt längtansbarn och vill egentligen inte ha syskon än. Men åh, tänk känslan av att lyckas själva. Utan läkare och sprutor.

Innan återfallet skrev jag mycket om att jag aldrig kom ifrån. Att jag hela tiden var med bebisen. Även när sambon hade honom var jag hemma. Enda gången jag var själv var när de tog en promenad. Jag var lite besatt av vila. Nu i efterhand inser jag att jag behöver aktivitet och att få leva. Komma ut ur huset. Vara i andras värld.

Sedan upptrappningen har jag inte känt dessa inlåsta känslor. Tack vare öppna förskolan, fika med kompis osv. Jag behöver alltså aktivitet också. Inte bara vila. Vilan är viktig. Jag märker att jag mår bra av att vara själv i huset. Ensam i tystnaden. Oj vad jag tankar energi då. Och att ta promenad ensam, låsa in mig i badrummet längre stunder. Det fyller också på. Även mammor behöver egentid.

Behov: egentid, aktivitet, socialt utbyte

Och såklart det mest självklara. Jag behöver tid med min underbara familj <3 Det tankar mig också med energi. När bebisen skrattar, när bebisen kramar om mig och börjar äta på min haka med ett mmmm-ljud samtidigt, när sambon säger att han älskar mig, när sambon håller om. Mina pojkar ger mig massa energi.

Och motpolen mot aktivitet. Vila. Ibland mår både jag och bebisen bäst av att ta det lugnt hemma. Det är okej det med. Människan är en komplicerad varelse.

Mitt nya ledord är balans. Jag vill ha egentid och familjetid, aktivitet och vila, göra ryck och återhämta mig, träffa folk och ta det lugnt hemma. Det ena ger energi och förutsättning för det andra.

Kroppen är ömtålig, skör och känslig. Överansträngning. Behöver vila. Lätt feber, huvudvärk och rinnande näsa. Förkyld och utbränd. Yaj.

Bebisen är gnällig. Förkylningen håller på att bryta ut på honom också. Märker att han är pappig. Det är bra att de två knyter starka band. Lustigt bara att han endera är mammig eller pappig. Det är som om han bara har plats för en av oss överst på listan. Tar inte åt mig. Vet att den som omvårdar han mest blir favvon. Innan sjukskrivningen var det jag. Nu pappan. Kanske jag igen ju mer pappan jobbar?

Bebis, pappa och svärföräldrar är på promenad och jag får en tyst stund i huset. Jag behöver det verkligen.