Är att jag och min sambo ska gå skilda vägar i framtiden. Hur klarar man av att bara träffa sitt barn varannan vecka? Uhhh, ryser av tanken. För att inte tala om att vara utan sambon. Mitt stöd i livet. Så många runtomkring som separerar med barn. Förstår att de inte hade gjort det om det fanns andra alternativ. Förstår att livet går vidare och blir bättre än innan. Men ändå. Bara tanken gör mig svimfärdig och illamående.

Tänk er saldot på banken, fast valutan är energi och inte pengar. Jag har ett visst saldo per dag, säg 100kr. När jag sover, äter, vilar, promenerar eller gör något kul så ökar kontot. Först sjunker det, det kostar ex en tjuga att ta sig ut på promenad, men ger en femtiolapp tillbaka. Man kan bara göra det en, Max två gånger per dag. Att göra något man inte vill kostar en femtiolapp och ger inget tillbaka. Att säga nej kostar en femtiolapp, men blir billigare varje gång. Har jag sagt nej fem gånger på en vecka får jag en bonus på 200kr. Ibland går saldot på minus. Gör jag något som gynnar mig, ex något kul, kan det ändå vara okej eftersom det långsiktigt ger energi och livskraft. Det kan vara värt att vänta det antal dagar det tar att fylla kontot igen. Jag betalar i efterhand, som en slags räntefri kredit. Men om jag bara gör något för någon annans skull får jag utöver att snällt vänta det antal dagar det tar att fylla kontot igen från ex minus 100kr och upp till 100kr plus (2dagar) även betala hemska avgifter. I det här fallet är det oro, ångest, sömnstörningar och ibland tankar på att inte vilja leva längre.

Eftersom det gör så jäkla ont när energitanken och även reservtanken är tom blir jag allt bättre på att inte köra slut på mig. Bättre på att pausa, spara lite på energin och prioritera vad som verkligen är kul. Och det fina med det är att mitt energiglas blivit större. Nu är jag uppe i 300kr om dagen en bra dag. Vanliga människor har kanske 600kr om dagen (som de ibland sparar och därför kan använda 1000kr ibland).

Hur kom det sig då att jag blev utbränd? Jo, jag handlade så jäkla mycket på kredit att jag gick i personlig konkurs. Jag brände 2000kr om dagen i energi, när det bara fylldes på 600kr. Efter två år var all energi jag sparar hela mitt 27 åriga liv slut. Jag hade till och med använt reservtanken och kramat ur de sista dropparna ur slangen. Det var slut. Totalslut på energi. Där och då började jag betala av min kredit. Och hemska avgifter. Det har tagit mig två år. Skulderna är borta. Jag är lyckligast i världen. Och stolt. Ibland lite arg för att jag satte mig själv i den här situationen. Ibland lite arg att ingen berättade för mig att man måste vakta sin energi. Att vi är människor, inte robotar. Att själen finns och att mitt värde inte sitter i mina prestationer.

Flum flum, utvecklar kanske det här inlägget senare!

Tänker på när jag skrev att jag inte ville leva längre. Känns så avlägset. Känns som någon annan person skrivit det inlägget. Känns som något jag skäms för och gärna hade förträngt om det inte fanns där svart på vitt. Det är läskigt. Skrämmande. Att ha känt så. Att vara "en sån" människa. Fast det är ju inte jag som människa utan en sjukdom.

Jag har mått bra ett tag nu. Det är befriande och skönt. Läkaren säger att alla småbarnsföräldrar är trötta, men jag tror och hoppas inte att andra småbarnsföräldrar vill ta livet av sig? Det låter mer som depression än normaltillstånd tycker jag. Jag kan acceptera trött. Jag kan även acceptera ett lugnt tempo och luftig almanacka. Det känns bara skönt. Jag mår så bra när jag har energi, oavsett om jag vilar eller gör saker. När reservtanken inte är tom. Det jag inte vill ha kvar i mitt liv är ångest, oro, självförbråelse och sömnstörningar. Irritation och eksem.

Min perfektionism gör sig extra påmind såhär vid högtider. Plockar fram jullådorna utan att storstäda huset först. Tillät mig att torka av fönsterbrädan, men inget mer. Det känns konstigt och fel. Stakar i oputsade fönster, brinnande ljus i bordsstaken mitt bland papper från försäkringskassan och smulor från frukosten. Leksaker och bebiskläder lite här och var. Ligger nu och vilar på den obäddade sängen. Har fortfarande på mig natt-T-shirten, trots att jag varit uppe i snart fem timmar, trots att jag redan varit ute på promenad med bebisen.

Jag älskar mitt liv. Älskar min familj. Älskar vårt hus och att bo i just den här staden. Trivs med grannarna. Har mycket vänner och ett socialt liv här. Älskar att vi bor så nära skog och natur. Älskar att november snart är till ända och att julmånaden startar. Älskar att jag nu klarat två år sedan smällen i väggen. Älskar mig själv för all kamp och vilja. Älskar att jag återigen får leva och njuta.

Försöker fokusera på rätt saker. Allt som är bra och fantastiskt i mitt liv. Påminner mig själv om att jag får fira advent, lucia och jul som jag vill. Vi behöver inte storstäda för att få adventsmysa. Det är inte städningen och ett perfekt hem som är det viktiga. Det blir jul ändå. Det är hårt rotat och inpräntat, ända sen små barnsben. Kring julen blev det hysteriskt med perfektionen. Jag måste jobba emot. Stålsätta mig. Inte köra slut på energin för någon tokig uppfattning om att julstämningen sitter i städning. Det är inte det jag vill förmedla vidare till min son.