Så ringde hon äntligen! Bävade för att trycka fram samtalet, men bet ihop och svarande. Hon var trevlig och glad idag. Sa inte ett ord om tabletter, som hon annars alltid tjatar om. Hon sjukskrev halvtid fram till nyår och sedan en fjärdedel till sista januari. Känns jättebra! Det är så skönt att ha lite längre planering. Nu kan jag återhämta mig i lugn och ro. Inte stressa på processen. Lugn är såklart viktigt när det handlar om utbrändhet. Skönt att hon också förstod det.

Det var sista samtalet med henne. Nu byter hon jobb och jag ska påbörja min fjärde läkarkontakt. Känns sådär. Men skönt att det är en bit dit. Jag hinner bli starkare innan dess. Inte lika skör och känslig, kan försvara mig själv bättre. Föra fram min sak. Intressant att jag alltid ser det som att jag måste försvara och förklara mig inför läkare. Med kurator och sjukgymnast är det annorlunda. Där är jag trygg. Får förståelse och hjälp. De finns där för mig. Tar sig tid. Bryr sig och lyssnar på riktigt.

Det är svårt att vara mamma halvtid. Lämna över ansvaret på morgonen och ta över vid 14tiden, utan att riktigt ha koll på rutiner och dagsform hos bebisen. Jag känner mig som en inhoppare. Nuförtiden är det sambon som ger mig tips och som ibland tar över. Jag hatar att inte vara den som står bebisen närmast. Det är dessutom så mycket lättare för mig att ha morgonen. Köra rutiner och samma varje dag. Det svåra börjar egentligen vid 14. När morgontvätt, dagens promenad och lunch är avklarad. Fan. Jag önskar sambon kunde jobba morgon/fm istället för em. Men antar att vi får vara tacksamma att han överhuvudtaget kan jobba halvtid med så kort varsel. Men suger gör det. Det är så svårt att veta om bebisen behöver sova, aktiveras, ta det lugnt i famnen eller äta igen. När jag hade honom från morgonen så hade jag en helt annan känsla för det. Det föll sig naturligt. Det gör det inte nu.

Positivt är ändå att jag får sova ifred på nätterna. Sista två nätterna har jag sovit riktigt bra. Somnat om när jag vaknat/blivit väckt. Så jäkla skönt! Är en helt annan människa när jag får sova. Sova, äta frukost ihop hela familjen och sen få ta en ensam promenad. Guld värt! I bästa fall är vi ute olika tider på morgonpromenad, vilket ger mig egentid i huset också på förmiddagen. Det läker mig. Bygger upp min energi och livskraft igen. Dessutom blir bandet mellan pappa och son starkt. Vinst för alla. Men ja, jag är inte lika självklar i min mammaroll. Det är jobbigt.

På söndag är det första advent. Sambon och sonen satte upp ljusslingor på altanen idag, blev så himla mysigt! Kände förändringen i hela kroppen. November är snart förbi. Nu kommer advent, lucia och jul att lysa upp mörkret. Vi har snart lagt årets jobbigaste månad bakom oss. Vi har också lagt stora delar av mitt återfall bakom oss och är påväg framåt igen. Framåt och uppåt.

Om nu bara mensen vill komma så känns livet rätt bra! Har haft ont magen idag. Fryser. Svartnar för ögonen. Trött. Fysiskt trött. Andfådd av promenaden. Svullna bröst. Vad är förkylning? Kan resten vara tecken på mens? Graviditet? Märker att mina tankar cirkulerar runt runt runt kring det här. Inte konstigt jag är trött. Att vänta är inte min bästa egenskap.

Gnällig, ont i kroppen, frusen, ledsen. Jag vill ha svar. Orkar inte vänta. Läste om låghormonare. På familjeliv såklart. Vet inte om det finns på riktigt, vet ni?

Negativt test och mensen är en vecka sen. Vad håller kroppen på med? Det står 97% säkerhet på testet, så nog borde jag kunna lita på det. Är det stress, oro som gör mensen sen? Kan den komma någon jäkla gång så jag slipper fundera på det här?

// orolig, frustrerad, trött men sömnlös

Om jag nu inte är gravid så är det dags för preventivmedel. Kan inte köra på säkra perioder och sedan gå och undra. Tar onödigt med energi. Så efter att ha läst på massor har jag bestämt mig för att vi prövar kondom. Känns inte det bra går vi över till kopparspiral. Vill inte stoppa i kroppen hormoner och därmed rubba/pausa min egen cykel nu när kroppen väl funkat en gång. Pessar låter för omständigt och även temperaturmätning. Jag vill ha det så naturligt som möjligt för min kropp och så lite som möjligt att tänka på/fixa med.

Imorn är mensen en vecka sen. Gick förbi Apoteket idag och köpte ett två-pack graviditetstest. Om inte mensen kommit imorn bitti tänker jag ta ett test till. Vet faktiskt inte vilket utfall jag hoppas på. Tror jag blir besviken av ett minus och livrädd av ett plus.

Jag kommer bära på en inre stress till den dagen vi har fått de barn vi vill ha. Ofrivillig barnlöshet i så många år sätter sina spår. Det tog 2,5 år att bli gravid med min älskade sexmånaders. Såklart vore det underbart att bli spontangravid nästa gång. Slippa ångest, besvikelse, avundsjuka och nya behandlingar. Så på ett sätt skulle en ny graviditet nu ta bort framtida fallgropar för utmattningen. En stor stress skulle försvinna.

Samtidigt. Jag har just haft ett återfall och varit sjukskriven. Jag är påväg upp igen. Just nu halvtidssjuk, snart förhoppningsvis bara en fjärdedelssjuk. Jag vill fortsätta min väg mot ett friskt och balanserat liv. En ny graviditet skulle dra ut på förloppet. Det skulle bli tungt både för mig och sambon. Och sonen, hur skulle han påverkas? Ett syskon är såklart alltid en gåva, men är det värt en frånvarande sjuk mamma? Kanske överdriver jag. Att jag går undan någon timme per dag kanske bara gynnar vår relation och för den delen hans relation till sin pappa.

Jag är så less. Jag behöver sömnen så väl. Återhämtning. Energi. Ändå ligger jag här och vrider och vänder mig i sängen igen. Förkylningen väckte mig och utmattningen håller mig vaken. Den och katten. Jag känner mig stressad. Stressad över att bebisen också håller på att bli sjuk och därför sover oroligt uppe hos sambon. Stressad över att det gör sambon trött och att jag behöver avlasta. Trodde tidigt sänggående skulle ge mig återhämtning före eventuell matning och pysslande med bebisen. Men icke. Svårt att somna igår kväll. La mig 22 och somnade vid 00? Vaknade vid 03:30 igen. Känns onödigt att somna om nu, eftersom bebis och sambo ändå snart väcker mig. Tankfälla deluxe. Känner mig pressad att börja dela bebisens bättre med sambon igen. Tänker att han har tagit nätterna så många veckor nu. Det känns orättvist och tungt för honom. Känner mig pressad att vara friskare än jag är. Hur länge ska jag sova i gästrummet egentligen? Ångrar att jag för tre nätter sedan la mig att sova hos familjen. Hade två bra nätter i ryggen med oavbruten sjutimmarssömn och var alldeles för kaxig. Sen gick det raskt utför. Bebisen hade gnälligaste natten på evigheter och vaknade hela tiden. Jag blev psykiskt vansinnig av att få så upphackad sömn och efter några omgångar låg jag vaken. Igen. Sedan två nätter tillbaka på gästsoffan, men inte kan jag sova för det. Känner pressen att klara nätter med bebisen. Min sambo säger att det inte är någon fara, men jag tror honom inte. Och såklart stressen över att sömnproblemen återvänder när jag ska kliva in i tredje upptrappningsveckan. Har jag gjort för mycket? Vilat för lite? Är uppe i varv igen? Kommer jag snart få ett nytt återfall? Behöver jag två dagars paus? Få vara förkyld och kurera mig i lugn och ro? Men sambons arbetsgivare kommer bli vansinnig. Mer frånvaro. Det gör mig också stressad. Allas krav på att jag måste klara upptrappningen. Krav om att leverera trots förkylningen. Förkylning är inte något som folk normalt sjukskriver sig för. Och stressen över att läkaren kommer ringa i veckan. Hatar läkarsamtal.