Är trött och mör idag. Aningens nedstämd och ledsen. Det är okej. Jag kan inte vara på topp jämt. Jag har tagit mig an utmaningar den här veckan och varit modig! Det tar på krafterna och passar därför så bra att sambon är ledig idag. Jag har massa roligt inplanerat för helgen. Behöver inte känna tristess idag. Ska försöka njuta av möjligheten att vila och ta hand om mig själv.

Jag vägrar. Jag kämpade emot på första advent och tänker kämpa emot nu också. Jul kommer förstås bli svårare än advent, men jag ska göra mitt bästa gör att få NJUTA av julen och inte bara ta mig igenom den som en kravlista.

Stressorer:
Julklappar. Förra året totalvägrade jag köpa till någon. Ska jag göra samma i år? Till bebisen har vi redan köpt en klapp, det räcker. Han är för liten för att förstå och kommer dessutom få massor från annat håll. Sambon gav mig en symbolisk klapp förra året, ska jag göra samma mot honom nu? Eller ska vi på riktigt hoppa iår? Mina syskon har jag smsat och frågat om vi kan hoppa. Hoppas de är okej med det. Mamma kommer såklart köpa oavsett hur jag gör. Så kanske får det bli en klapp till henne och styvpappa. Svärföräldrarna får sambon fixa.

Julgodis. Egna julkort. Foto på oss och bebisen inramat i julklapp. Känns kul, men vet inte när jag ska hinna/orka?

Julstäda. Känns bara kravfyllt. Julkläder/finkläder till mig och bebisen känns kravfyllt.

Ska jag bara strunta i allt? Men blir det någon julkänsla då?

Trött och småsur. Sov som sagt lite dåligt inatt, var eksemig imorse och behövde ändå upp och iväg till sjukgymnasten. Gillar inte att vara sjuk, att behöva gå till sjukgymnast. Vill vara frisk. Det är så mycket roligare. Kanske har sjukgymnasten gjort sitt för den här gången? Det var nyttigt för mig att boosta upp mig efter återfallet, men nu mår jag bättre igen. Jag kan göra övningarna hemma. Vill i vilket fall inte åka dit varje vecka. Kanske skulle boka in en tid i månaden bara för att vara vaksam på återfall och för att boosta upp övningarna? Är osäker på om det är nödvändigt ont som kommer göra mig friskare, eller om jag ska lyssna på min olust att gå dit och avsluta. Längtar efter att kuratorn ska komma tillbaka.

Vad sa jag? Vad sa dem? Vad tycker de om mig och min bebis?

Jag vet så väl att det inte spelar någon roll. De får tycka vad de vill. Människor nära mig, sambo, bebis, föräldrar, svärföräldrar, nära vänner de tycker om mig oavsett. Den viktiga frågan är egentligen vad jag tycker om dem? Är det nya bekantskaper jag vill bygga vidare på? Fick jag ut något av att träffa dem? Gillade jag dem? Vad de tycker och tänker om mig har inte jag med att göra.

Min fina sambo tröstar och säger att det är normalt. Det är tankar han också skulle haft. Jag är modig som träffar nya människor, i ny miljö med en liten bebis att ta hand om samtidigt. Ångesten är vanlig, om än kanske förstärkt av min utmattningsproblematik. Nu har han somnat om. Mitt stora stöd här i livet. Jag är så tacksam att han finns. Ska försöka sova lite till jag med!