Julen närmar sig och jag känner hur mitt utrymme krymper. Utrymmet för roliga och spontana saker. Utrymme för sånt som ger livskraft och livsenergi. Utrymme för sånt som gör livet värt att leva. Från alla håll kommer nu förväntningarna smygandes. Från vissa håll skarpare än andra. Jag tycker inte om jul. Det är för krävande, för pressat och stressat. Jag. Vill. Inte. Jag hatar att behöva begränsa, säga nej och förstöra för andra. Känna mig otillräcklig som sambo, som dotter och som vän. Fan. Ska det behöva vara såhär? Om det känns såhär nu när bebisen är liten, hur blir det då om några år?

Jag vill vara spontan. Träffa andra bebisar och deras mammor. Jag vill inte julstäda, fixa julkort, julpynta, fixa julklappar, fixa julkläder och träffa all släkt på några få dagar. Jag vill gärna ha alla de där sakerna, som genom ett knäpp med fingrarna. Men jag är inte beredd att lägga min dyrbara energi på detta.

Så tänker jag att jag struntar i allt. Julklappar. Finkläder. Städning. Julkort. Känner pressen och stressen släppa. Jag ska säga nej!

Känner något nytt växa fram. Saknad. Det är såklart inte bara jobbigt att fixa de där grejerna. Det är mysigt. Ger julkänsla. Är roligt. Det jobbiga är måste-känslan. Listan att bocka av. Kanske kan jag göra det jag vill och orkar. Strunta i resten. Det viktiga är trots allt att få vara med min lilla familj och träffa släkten. Umgås. Allt annat är bonus.