Som barn sprang jag tryggt runt i kyrkans alla skrymslen och vrår. Det var öppna förskolan, barnkör och så småningom ungdomsgård och konfirmation. Det har varit julotta, julkonsert, skolavslutningar, familjegudstjänster, begravningar, dop och bröllop. Kyrkan var ett arv, traditioner och en trygghet. När jag var liten trodde jag på Gud.

Sen hände något. På gymnasiet läste jag om hur saker och ting fungerade och plötsligt gick hela världen att förklara. Det fanns inte längre plats för tro och inte heller behov av det. Jag kom på mig själv med att tro att det blir svart när man dör. En hemsk och ensam tanke. Ingenting spelar någon roll. En dag dör vi alla och då är det slut. Punkt.

Idag står jag här med ett barn på armen och minns allt det kyrkan gav mig som barn. Jag står också här på andra sidan av svår sjukdom och långvarig barnlöshet. Jag tog mig genom. Jag är påväg att bli frisk och jag har fått mitt längtansbarn. Två mirakel. Under sista åren har jag blivit smärtsamt medveten om att vi människor inte är robotar. Jag har en själ. Andlighet finns. Naturen är för detaljrik och vacker. Godhet. Karma. Tecken och mirakel. Jag har sett allt så tydligt. Och den där dagen vid jul för två år sedan när jag satt i kyrkan och förhandlade med Gud. Låter du mig bli gravid nu går jag med i kyrkan igen. Jag blev inte gravid den gången. Såhär i efterhand är jag tacksam för det. Tacksam för att jag hade så mycket att lära och förstå innan han kom. Han kom vid exakt rätt tid. Han kom till slut. Min son. Jag fick kanske inte det jag ville, men väl det jag behövde.

Nu, nu står kyrkan med utsträckt hand. På gångavstånd från huset har de öppna förskola och andra aktiviteter för bebisar och barn. Erbjuder återigen trygghet och gemenskap. Beredd att förlåta mina år av frånvaro. Ser hur pensionärerna säger hej då och tack för grötlunchen när jag och bebisen knatar in på barnverksamheten. Tänker på hur stämningsfullt det vore att gifta sig i kyrkan. Tänker på all medmänsklighet de visar i kristider. På ålderns höst och som nu när man är föräldraledig. Tänker på kultur och arv. Vackra byggnader. Fina värden. Tid, i ett stressat samhälle. Personal i överflöd, i ett effektiviserat samhälle.

Tänker att jag vill gå med. Tänker att jag vill döpa min son och visa honom den här världen.

Så har vi nu både fotat och beställt julkort! Dessutom har jag fixat alla julklappar och bebisens kläder för julafton är inköpta. Bara sådär! Jag som varit så stressad och pressad. Så löste allt sig på bara några dagar! Förr matade jag på och gjorde saker i rasande takt. Nu måste jag vila först och ibland emellan. Under vilotider stressar jag upp mig. Jag kan sluta med det. Bara jag får min vila och återhämtning så är jag stark. Stark och klarar massor! Jag är inte längre sådär sjuk och slutkörd som jag var förut.

Idag är återigen en bra dag. Det är gott om sådana nu för tiden! Jag och bebisen har varit på öppna förskolan och gjort gipsavtryck. Kanske blir det en julklapp till mormor! Bebisen var helt slut och somnade fint i vagnen på vägen hem. Han gör oftast det efter att vi varit iväg. Vi gillar verkligen öppna förskolan båda två!

Imorn väntar mer roligheter när en bebisfamilj kommer hit och fikar. Jag verkligen älskar bebisaktiviteter! Äntligen får jag frossa i dem.