Efter barn. Jag är så ruggigt tacksam över att jag till slut fick min son. Min fina friska baby. Vilken lycka. Jag har följt många längtansbloggar genom åren, sett de flesta få sina plus och bebisar. Några få står och stampar fortfarande. Jag sörjer med er även om jag inte känner er. Sörjer och hoppas ni en dag får ert barn. På vilket sätt det nu än blir. Spontant, äggdonation, adoption eller IVF. Ett barn är ingen rättighet, men den brinnande längtan gör ändå att jag hoppas att alla som vill en dag får uppleva hur det är att bli förälder.

Jag och min nyfunna mammakompis har fikat, promenerat och fikat med våra bebisar idag. Och såklart pratat! Vi har pratat på riktigt. Allvarliga grejer. Barnlöshet. Moderskänslor. Sjukdom. För tidigt född. Anknytning. Kuratortider. Känslor vi skäms över. Höga skattningssiffror. Det tog emot först. Men ibland måste man satsa, investera. Det funkar inte om bara dem ena berättar, blottar sig och står sårbar. Det handlar om ömsesidigt förtroende. Hon är lätt att prata med. Det blir aldrig tyst. Samtalsämnena kommer av sig själva. Det är extremt högt i tak.

Men det tar energi att öppna upp om sitt innersta, tar energi att bemöta någon annans innersta. Jag orkar inte prata om sånt här varje gång vi ses. Det känns bra att lägga korten på bordet, lära känna varandras både glada och ledsna sidor. Men just nu är jag på jakt efter positiv input, glädjefyllt gänge. Ältat har jag gjort och känner mig klar med. Jag vill lämna barnlösheten och gå vidare. Lämna utmattningen och gå vidare. Vill leva i nuet. Njuta. Vara mamma. Älska och bli älskad.