Fick ställa in dagens planer till förmån för vila och återhämtning. Känner nu efteråt att det var rätt beslut att inte pressa mig. Jag måste sluta lägga i en högre växel när jag är trött och istället bryta för vila. Jag vill inte att livet ska gå i 120. Jag vill ha tid att njuta och andas. Återhämtning är skönt och inget straff. Det är okej att göra ingenting. Även om det nu är svårt med bebis att göra ingenting. Men bara det att ligga bredvid och titta på när han leker, istället för att vika tvätt eller annat. Istället för att fippla med telefonen.

En vilodag är över och jag har bestämt mig för att ringa pappa imorn och föreslå några datum att ses. Har också bestämt mig för att sambon och sonen får åka själva till svärföräldrarna och julfira i förväg.

I januari trappar jag upp till 75% föräldraledig. Det blir lite längre dagar med min skatt. Hoppas det kommer funka! Känns helt okej själsligt, ekonomiskt och för självförtroendet. 75% är inte illa. Håll en tumme eller två för mig?

Jag kan inte vara överallt på julafton. Jag är deltidssjukskriven. Vi kommer fira julafton hos mamma. Jag orkar inte med fler besök än så under den resan. Vägrar få bakslag i utmattningen för pappas skull. Han får komma hit och hälsa på några dagar senare när jag vilat.

Orkar inte ringa honom nu. Gör det imorn efter mer sömn och promenad. Det viktiga nu är att jag mår bra och blir frisk. Att min son och sambo mår bra. Pappas eventuella besvikelse får han själv hantera.

Det knyter sig i magen. Två missade samtal. Vi har inte setts på över ett halvår. Han har inte träffat mitt barn sedan i maj. Hans första och enda barnbarn. Nu hör han av sig veckan innan jul. Det dåliga samvetet kommer över mig. Helt obefogat. Han ha missat i princip hela min uppväxt. Varit en usel pappa. Värdelös morfar. Ändå. Känner fortfarande hans tunga besvikelse, ska du fira hos mamma igen? Dåligt samvete över att han är så ensam. Dåligt rustad för att vara både man och far. Två separationer. Ett barn med vardera. Dålig kontakt med båda barnen. Nu även barnbarnet.

Hur kommer det sig att han tar sig rätten att vara dålig pappa, men sen ger mig dåligt samvete när jag inte vill spela kärleksfull dotter. Jag och pappa är bara bekanta. Någon förälder är han inte. Jul firas med dem som står nära. Inte bekanta. Även om de råkar vara ens pappa.

I och med utmattningen orkar jag inte hur mycket som helst. Kan inte resa runt till svärföräldrar, mamman OCH pappa vid jul. Jag klarae inte det. Vill inte det. Fan.

Kan inte somna om. Tankar som snurrar. Samtal med andra. Förlossningen. Kommande kuratorsamtalen. Sambons rädsla för att jag överbelastar mig. Kanske har han rätt, kanske är vakenheten nu en signal på det. Paniken lurar i hörnen igen även om jag än så länge håller den på avstånd. Frustration över att vara vaken nu. Över att behöva kräva eget utrymme imorn för att sova ikapp. Över att ställa in öppna förskolan imorn. Sista innan juluppehållet. Vill så gärna gå. Tänker fula tankar att det är sambons fel som prompt skulle gå på julbord i sista minuten i lördags och därmed överbelasta mig.

Det är på nätterna det kommer fram om jag gjort för mycket.

Kanske klarar jag inte av att träffa nya mammor på tu man hand. Det blir för mycket djupt prat. Jag vet inte hur mycket utrymme jag har för det.

Fan. Inga lösningar kommer hittas nu i natten. Världen är upp och nedvänd vid den här tiden. Får försöka somna eller kliva upp en stund. Klippa av tankarna och ta dem imorn.