Jag känner mig klar nu. Gränsen är nådd. Egentligen för länge sen. Men nu står det mig i halsen. Orkar inte analysera och hitta på anledningar längre. Orkar inte se det från hans perspektiv. Jag hade aldrig gått med på den här behandlingen från en vän eller pojkvän. Han kan inte behandla mig hur som helst bara för att han är min pappa. Hör hur det låter. Han borde vara trygghet och pålitlighet för mig. Jag skulle aldrig behandla mitt barn som han behandlar mig.

Varför är det så svårt att acceptera föräldrars beteende? Hur kan jag bli sårad, besviken och ledsen om och om igen? Jag vet ju hur han är. Jag vet att det inte har med mig att göra. Ändå kommer det åt mig. Han har som sagt inte sett bebisen sedan han var alldeles ny, en vecka gammal. Jag har bjudit in, men då passade det honom inte. Han ringer veckan före jul och vill absolut träffa bebisen före jul, för han har köpt en julklapp. Rädd att någon ska hinna ge samma före honom. Kanske kunde han ringa mamma och sambons föräldrar och kolla? Nä. Så fick vi ett återbud imorn. Tre dagar före jul och jag ringer glatt för att fråga om han vill komma förbi, så får han träffa bebisen före jul. Inget svar resulterar i ett fint sms med bild på hans första och enda barnbarn. När jag inte fått något svar efter fyra timmar skriver jag att vi utgår från att han inte kan. Varefter han svarar att måste du ha ett svar nu (16:00) så får vi ta det efter jul.

Alltså jag fattar inte. Hur kan han inte veta morgondagens planer? Vill han hålla det öppet ifall något bättre dyker upp? Vill han se hur bakfull han är imorn? Om han kan köra tjugo mil? Och vad kan vara viktigare än vår 7 månaders?

Min ljuvliga bebis sover bredvid mig. Hans tjocka bebislår kikar fram under täcket han halvt sparkat av. Han vaknade till, men blev lugn av att hålla om mitt livfinger. Somnade om igen. Jag är förlorad. Hör hans snufsande i sömnen och tittar på lilla handen. Just nu är han min. Min bebis. Mitt allt. Mina moderskänslor och min beskyddarinstinkt vet inga gränser. En dag kommer han vara en vuxen man, kanske med fru och egna barn. Han är bara ett lån. Hans bebistid tillhör oss, men en dag måste jag släppa honom fri. Han är såklart sin egen även nu och jag kommer göra allt i min makt för att han ska bli trygg och självständig. Stå på egna ben. Men just nu är han mitt ansvar, just nu är han min baby. Det käraste jag har.