Slutkörd. Det här med att säga upp kontakten med en förälder gick inte obemärkt förbi. Oj vad trött jag är idag. Trött och frusen. Tankar har flimmrat förbi med barndomsminnen, bra och dåliga. Mest dåliga. Det dåliga samvetet försöker komma åt mig. Får man verkligen göra såhär? Sambon tröstar och säger ja, det fanns inget val. Tankarna vandrar vidare till hur pappa mår och tar det hela. Påverkas han alls? Är han ledsen? Tycker han att jag är löjlig? Men hans reaktion, hans känslor och hans liv är hans eget ansvar. Jag behöver bara ta ansvar för mig själv (och bebisen) och vi får det bäst såhär. Bläddrar i dagboksnoteringar och ser att jag snurrat i göra slut tankar minst ett års tid. Samma sak som upprepas. Jag blir mer ledsen än glad. Jag känner mest dåligt samvete, fast det är han som gjort fel.

Det är vackert ute idag. Solen skiner och det är lite disigt. Det faller droppar från träden. Det känns som tecken. Jag känner igen mina känslor i vädret. Solen och det vackra som visar att jag tagit rätt beslut. Det ljusa som visar att allt kommer bli bra. Regndropparna som föreställer sorgen. Sorgen över det som blev fel och över det som aldrig kan bli.

När jag närmade mig hemmet hade droppandet avtagit. Tecken på att smärtan kommer släppa och ge utrymme för mer ljus. Senare. När tiden läkt såren.

Hade egentligen inte förväntat mig annat. Fem timmars sömn är rätt hyfsat med tanke på gårdagen. Det är ingen panik eller katastrof. Vi har inga planer idag eller imorgon, utöver min klipptid idag. Så det finns möjlighet till återhämtning, vila och sömn senare.