Mitt i allt gnäll, trötthet och bitterhet över min barndom så är jag idag på julafton också extra tacksam. Tacksam för vårt mirakel. Vår lilla bebis som underhållit och charmat alla. Det här är min första jul som mamma. Jag älskar att vara mamma!

Läste någonstans att perfektionism droppar på ett barn och sakta formar det. En kommentar där och en åsikt där. Dropp dropp. Ett krav här och en tillrättaviselse där.

Ser hur mamma klär om min bebis för fotot, hur hon irriterar sig vid matkladdet, hur hon berömmer min brors nya kläder och hur perfekt hon inrett för jul. Förstår hur viktigt det är för henne att vi är här i jul. Förstår hur viktigt det här är att få berätta för vänner och kollegor. Hur hon filmade men inte upplevde bebisens julbad och första möte med tomten. Hur hon sitter på Facebook på julafton. Hur hon ser livet som en tävling och ständigt jämför sig med andra.

Tredje dåliga julen på tre år. Alltså sedan jag gick in i väggen. Kan man hoppa över jul? Nä, inte nu när vi har barn. Men det är ett jäkla åkande för att träffa alla möjliga och omöjliga släktingar. Det är fix med julkort, julklappar och julkläder. Det är överstimulerad bebis med alldeles för många klappar. Det är trött mamma efteråt. Stressad mamma före. Mamma som älskar vardag och rutiner.

Sedan utbrändheten har jag blivit väldigt förtjust i vårt hus. Min trygga borg. Naturen runt omkring och promenadslingorna jag kan utan och innan. Hemma. Där jag vet vart allt är och hur det går till. Där jag utarbetat strategier för en fungerande vardag trots utbrändheten. Där livlinorna ligger utkastade lite varstans. Färdigrätter i frysen ifall jag är för trött för att laga mat. Ett tunt täcke ifall jag är varm av ångest och eksem och ett varmt för de normala nätterna. Olika stationer att stimulera bebisen på och busshållsplats runt knuten ifall jag är för trött för att köra bil.

Det blir väldigt tydligt när vi reser bort till våra föräldrar. Minns också samma känsla när vi åkte utomlands. Borta bra men hemma bäst, så sant som det är sagt.

Viktigt för mig:snabb tillgång till mat, frukt, mellanmål och vatten. Helst strypt tillgång på socker. En skön säng med två täcken, min favvokudde, öronproppar och sängkläder i bomull utan tryck. Svalt och mörkt sovrum med bra luft. Promenadslinga, typ elljusspår med lite olika längd efter energinivån för dagen. En tyst och lugn plats att gå undan på, dit inte samtal eller tvljud når.

Förr var inget viktigt för mig. Jag kunde sova hur som helst och ta de flesta omständigheter. Nu är allt annorlunda. Det är fascinerande hur alla godtar. Ger mig det sovrum jag vill, låter mig styra mattider osv. Något som förut ansetts oförskämt är nu tillåtet och uppmuntras till och med. De såg ju hur flisorna flög i kraschen, hur blåslagen jag var, hur lite livsande som fanns kvar. Nuförtiden är kraven väldigt låga på mig.

Morgonens promenad ledde fram till lite olika saker. Bland annat att jag inte ska gå med i kyrkan igen. Jag tror på det kyrkan gör och jag tror på andlighet, men jag tror tyvärr inte på Gud. Inte på det där patriarka med fader och son. Inte på att en man skapade allt och nu sitter på ett moln och tittar ner. Jag tror på karma, naturens läkande kraft och att goda människor träffar goda människor. Jag tror att vi får återse dem vi älskar när vi dör. Jag tror att själen är för evigt även om kroppen är tillfällig. Jag tror att vi förstår och ser allt klart när vi dör. Universum utan slut, hur liv blir till osv. Eller att vi finner ro i att inte förstå och veta. Men, jag tror inte på Gud.

Så fick pappa utrymme i mina tankar igen. Mest ilska nu. Hur han har varit en skitstövel till far i alla år men ändå lyckats ge mig dåligt samvete när jag inte hälsar på så ofta. Hur han försökt lägga skulden på vår dåliga relation på mig. Barnet. Fy fan för honom.

Sedan smällen i väggen har jag blivit så känslig. Svårt för att bita ihop och ignorera saker. Kanske har jag gjort det tillräckligt i mitt liv. Vänder och vrider i gästsängen hos föräldrarna, det känns som att sova på betong. Så hårt. Gör ont i kroppen. Kroppen vaknar av den obekväma sängen och tankarna tar sin chans att snurra igång. Perfektionen här hemma. Egengjorda julgrupper, genomtänkt inredning, mammas motvilja till kladdet vid bebisens grötätande och hennes fräsande åt mannen när han inte gör exakt på hennes sätt. Familjen som jag bara tillhör halvt. Iaf biologiskt. Hur jag inte längre har någon pappa. Är jag så utanför som jag trott? Alla är glada att vi kom. Speciellt att bebisen kom. Min högsta önskan denna julafton, att bebisen ska slippa uppleva skilda föräldrar.