Det var ett tag sen, men nu är den här igen och håller mig i gastkramande grepp. Jag mår inge bra idag. Har varit trött, mör och svag hela dagen. Inte orkat bry mig och göra rehabgrejer. Inte orkat vara positiv. Bara legat i soffan, läst bok och förträngt. Bara jag får vila så kommer det kännas ljusare och bättre igen. Vet att jag är långt nere nu och att jag inte ser verkligheten för vad den är.

Konstant på spänn. Axlarna uppe vid öronen och redo för strid. Eller för att begränsa och säga nej snarare eller kanske samma sak. Överleva istället för att leva. Var i tanken och inte i kroppen. Klarade inte slappna av och njuta. Inget här och nu. Var fysiskt med på bebisens första jul, men var inte närvarande mer än korta stunder. Alldeles för upptagen med att tolka förväntningar och avgöra rimligheten i dem. Studera perfektionismen runt mig och fundera på min uppväxt. Se familjen med medvetna ögon. Komma ihåg pappa och hur det egentligen var, innan jag bröt kontakten.

Nä. Jag gillar inte jul. Ska nog aldrig mer fira den.

Hur vill jag att det ska vara? Hur hade vi behövt göra för att jag inte skulle känt av utbrändheten?

Firat här hemma. Mysig julfrukost och sen följt våra rutiner med promenader, sjukgymnastövningar osv. Liten jullunch ihop och sen göra oss ordning i lugn och ro. Sen då? Våra föräldrar bor så långt bort. Sent att resa vid 3tiden? Bjuda hit dem till Kalle? Nä, jag kan ju inte se så mycket tv. Bjuda hit dem efter Kalle? Så kan vi se det vi vill och orkar. Så får de se Kalle hemma och sen komma vid halv 6-6. Det betyder att vi behöver laga mat o städa etc. Blä. Bättre vi reser vid 15, säkert lugnt på vägarna då med. Framme vid 17 och får julmat och kan byta klappar. Sen då? Sova över eller åka hem? Sambon vill ju gärna ta några öl och jag vill inte köra. Men packa tar så mycket energi. Dessutom oroar jag mig innan och kanske inte orkar återhämta mig och njuta innan vi är på plats. Nä. Jag står fast vid att jag inte gillar jul. Kanske fira hemma, bara lilla familjen. Säga att föräldrar får komma förbi om de vill, men att vi inte tänker julstäda, julpynta eller bjuda på julmat. De kan få ta med mat...

Jag inte har kraft att äta frukost med min familj. Jag hatar dem. Tröttheten som värker i kroppen av att sitta upp. Irritationen när sambon tuggar. Det obefintliga tålamodet för bebisens gnäll. Om inte far genom mitt huvud. Om inte julen varit hade jag mått bra idag. Jävla jul med sina förväntningar. Eller kanske snarare jävla mig själv som inte begränsade hårdare och sa fler nej. Vardagen fungerar så bra nu. Jag tycker inte längre om högtider. Det blir så smärtsamt uppenbart att jag inte är frisk från utbrändheten än. Kanske ska jag sluta fira jul? Helt enkelt vägra? Inga julkort på sonen. Inga julklappar. Inga julkläder. Framförallt inte resa bort från mitt älskade trygga hem. Hur vore det att bjuda hit familjen med dresscode mjukisbyxor och osminkat? Och julklappsförbud? Fast då åker vi på städning och matlagning, saker man slipper när man åker bort. Och julpyntande. Kanske fira själva, vägra resa runt och vägra låta någon komma hit? Jag försöker leva upp till vad jag tror min mamma kräver av mig. Nästa år firar vi antagligen hos svärföräldrarna. Mindre kravfyllt. Det är nog skönt för mig på ett sätt. Även om jag känner mig lite utanför.