Sambon tycker jag ska sova i gästrummet. För att få ostörd sömn. Jag vill inte. Börjar gråta. Känner mig så otillräcklig som mamma. Tänker att så farligt är det väl ändå inte. Jag klarar sova hos min familj.

Landar. Inser. Sambon fick bli hemma från jobbet idag. Jag var för sjuk i utmattningen för att orka ta hand om sonen i fyra timmar. Helt slut. Ångestfylld. Panikattacker. OM jag sover själv. Inte är nära mitt barn så kanske jag kan få vara nära på dagen istället. Klara vara mammaledig halvtid, snart sjuttiofem procent. Sambon kan jobba. Jag är vuxen och har ansvar för ett barn. Jag får bita ihop, gråta ut otillräcklighets känslorna och sova i gästrummet. Göra det bästa av situationen och tacka Gud för min förstående sambo som tar så bra hand om bebisen på natten.

Smärtan i att vara för sjuk för att ta hand om min bebis. Att behöva vila i tystnad, samtidigt som jag saknar bebisen. Att behöva släppa kontrollen och omvårdnaden till någon annan och ta avstånd. Vara ifred. Inte orka. Inte ha tålamod.

Har ställt in lekdejten med bebis och mamma. Är så slut. Så ledsen. Så trött. Så likgiltig. Orkar ingenting. Känner mig svagast i världen. Ringde mamma för att fråga efter barnvakt men hon kunde inte. Ska jag be sambon bli hemma från jobbet? Hatar att vara svag. Hatar att vara otillräcklig. Vill leva.

Halv 3 och jag vaknade utan att kunna somna om. Det är förstås upptrappning som spökar. Hur ska det gå? Vad händer om det inte går? Jag vill så gärna att det ska gå, men det är inte vilja som styr utbrändhet. Älskade viljan som tidigare alltid kunnat ta mig dit jag vill och behöver. Men nu är jag utlämnad till kroppen och själen, de tar ingen hänsyn till yttre påtryckningar och önskningar. Vilket kanske är bra, eftersom jag tydligen inte kunde hantera viljan själv.

Tankarna blandas med funderingar över hur pappa tar avslutet. Hur mamma mår och vad hon har för åsikter efter jul.

Önskar jag bara fick sova. Förstår att jag inte kan räkna med det nu innan upptrappningen är avklarad.