Min sambo exploderar i tid och otid. När något inte flyter på, när han tappar något, när bebisen gnäller och krånglar, när han sparkar i tån. Oproportionerlig ilska. Ett åskväder som dånar i några sekunder, för att sedan lämna bål himmel bakom sig.

Värst är det när han blir arg när han har hand om bebisen, rent av är irriterad och arg på bebisen. Jag går på spänn här hemma, redo att gå mellan. Rädd att det skadar bebisens självkänsla, även om han såklart aldrig skulle skada bebisen fysiskt. Nyss vaggade han skrikande bebis till svordomar, till melodin av blinka lilla stjärna. Det hugger i mammahjärtat. Jag måste prata med sambon, igen. Prata allvarligare än förut. Be honom gå i terapi och förändra ilskeutbrotten. Men det känns som att bita den hand som föder mig. Min sambo. Klippa och eviga stöd, genom utmattning, barnlöshet och avslut med pappa. Han som alltid finns där, älskar mig för den jag är. Så har jag mage att klanka på honom. Är det så allvarligt som jag tycker? Överdriver jag? Är det bara så att människor har olika temperament?

Det är konstigt att bli vuxen och se sina föräldrar mer nyanserat och medvetet. Se deras styrkor, svagheter och föreställningar om hur saker och ting är. Mamma fyllde år för någon dag sedan och det var väldigt viktigt för henne. Väldigt viktigt att vi barn ringer och grattar, viktigt med bra presenter.

Tror hon mäter vår kärlek i det. Baserar sin självkänsla på det. Hur många grattade henne på Facebook, många hoppas jag. För det är viktigt för henne. Eftersom det är viktigt för henne så har jag skickat blommbud, skickat kort och hon fick en fin födelsedagspresent sist vi sågs. Vi ska även ses snart. Eftersom hennes världsbild ser ut såhär, så spelar jag med när hon fyller. Men jag vet själv att det inte är så viktigt med födelsedagar och framförallt att man inte ska basera sin självkänsla på dem.

Det helade mig att göra slut med pappa. Det var skönt att få sätta ner foten och stå upp för mig själv. Det känns som att jag bekräftade för mig själv att jag är viktig och värdefull. Det är inte okej att behandla mig på annat sätt. Jag är för bra för det. Min son också. Om pappa någonsin förändras är han välkommen, om inte så vill jag inte ha med honom att göra. Jag känner mig stark och trygg i mitt beslut.

Tankarna far runt i huvudet redan innan jag förstår att jag är vaken. Trött, vill sova, men tankarna rusar runt.

Bebisen är hostig, tänk om han får svårt att andas. Tänk om min sambo inte hör, tänk om han kvävs. Mitt efterlängtade IVFbarn, kanske är det för bra för att vara sant att du finns här hos oss. Känns som ett vågspel att sova med proppar. Förstår att det är överdrivet nu när jag gått upp och vaknat till på riktigt.

Mamma fyller år imorn. Har skickat ett känslofyllt kort till henne med kärleksförklaring. Vet inte om hon kommer tycka det är löjligt. Hon är kräsen min mamma. Har höga krav och orimliga ideer. Ja på mig vill säga. Resten i familjen kommer undan billigt och enkelt. Kan inte låta bli att jämföra med sambons mamma som lovordade julklapparna från oss. Sambons mamma som är så tacksam och uppskattande för minsta lilla. Kraven känns obefintliga och allt som presteras är en rolig bonus.

Ändå. Så är jag nervös över att ha bjudit in svärföräldrarna som barnvakt. Kommer jag klara släppa kontrollen. Kommer de klara ta hand om mitt efterlängtade barn? Det käraste jag har. Önskar jag hade kraft och ork att ta hand om honom själv, vara med honom jämt. Jag älskar honom så det gör ont. Är rädd att något ska hända honom.