Känner mig stark. Själsligen och självkänslomässigt. Däremot trött i hjärnan och ögon som gärna går igen. Har tagit på krafterna att koncentrera, fokusera och producera jobbansökan, pensionssparande och ringa runt för att lösa lillens ersättningsproblem. Känner av begränsningen, utmattningströttheten. Å andra sidan kanske jag alltid känt såhär vid överansträngning, men tidigare nonchalerat och kört på? Jag menar sambon blir också trött av dessa saker, jag orkar till och med mer än honom. Så kanske är det inte sjukdomssymptom det jag känner utan något normalt?

Förut hade jag stark förväntansoro. Kunde få panikattacker, låst hjärna och bli oförmögen att ta mig igenom vissa situationer. Dränerad på energi och körd i bott, bara av tankar inför.

Jag märker fortfarande att vissa saker ligger och drar energi innan de ska göras. Att jag oroar mig. Men det tar mindre och mindre och jag har lärt mig att ignorera oron och inte ge den samma utrymme som innan när den tog över hela min värld. Klarar lättare genomföra, utan panik och låst hjärna. Det är skönt.

Något som istället kommit är att räkningen kommer efteråt i form av sömnstörning. När jag gjort något tufft ligger jag vaken efteråt istället. Varför har det blivit så? Jag saknar den där lättnaden som kom förut. Lättnaden när något var avklarat och visat sig vara mindre hemskt än jag trott.

Äntligen är snart ledigheterna över och hon återkommer. Vet inte exakt vilken dag, men hoppas på snart. Vacklar lite i mina stora tuffa beslut. Behöver hennes ord, hennes stöd och synsätt. Bekräftelse på att jag är på rätt väg.

? Gjort slut med pappa (får man verkligen göra så? Och har jag traumatiserat mig själv för livet nu?)
? sökt jobb (är jag frisk nog? Är det här ett passande jobb? Borde jag välja något enklare? Arbetsträna?)
? förlossning, amning och första tiden med bebisen (hur ska jag någonsin våga igen?)

Så var det gjort. I över två års tid har jag vetat att jag måste byta jobb. Ja egentligen visste jag det redan innan jag gick in i väggen. Så säg tre års tid.

Sjukdomen. Graviditeten. Mammaledigheten. Nu är det jobbsökandets tur. Sista pusselbiten för att bli frisk och hel igen. Sista stora förändringen. När jag får ett nytt jobb är cirkeln sluten, även om jag resten av mitt liv kommer behöva tänka på och använda mina nya lärdomar.

Ska bli spännande att se om jag blir kallad till intervju. Det har varit jobbigt att skriva ansökningar, behöva titta på allt det jag tidigare presterat. Minnas alltför tunga arbetsuppgifter och arbetsbelastning. Minnas arbetsmiljön och min trängande längan att slippa gå dit mer.

Idag är jag trött. Utmattningstrött. Fast jag och bebisen avbokade våra planer och höll oss hemma igår. Ont i axlar, spänningshuvudvärk och ögon som vill vara stängda. Irriterad. Hade väntat mig en pigg dag.

Har fått utrymme. Egen promenad. Avslappningsövning i sovrummet när bebisen sov i gästrummet. Nu, ensam hemma medan mina grabbar gör ärenden på stan. Andas. Vilar. Är.

Det har varit mycket ett tag. Julförberedelser, göra slut med pappa, resan över julen, lärt känna nya vänner och nu jobbsökande. Det är mycket som har pågått och som fortfarande gör. Inte konstigt att jag är trött.

Ofta är vilodag förknippat med tvång, sorg och frustration. Idag har det inte varit så. Jag o bebisen har varit ute i solen och lekt i lekparken, sovit i vagnen, fixat och tvättat här hemma och myst. Världens finaste bebis har jag! Jag är glad att jag vilade innan jag var slutkörd. Glad att jag lyssnade på kroppen så tidigt. Glad att jag kan njuta av den lugna dagen. Tror mycket handlar om att jag idag kunde välja. Jag hade klarat att träffa den andra mamman med hennes bebis, men jag valde att vila istället. Jag valde att må bra, ladda energi och undvika svacka. Stolt över mig själv som lyckas balansera så bra!

Det är bra för mig att öva. Idag har jag avbokat en mammaaktivitet med en av mina nya vänner. Sagt som det är, att jag känner av utbrändheten och behöver ta det lugnt. Hon verkar okej med det, vi ska ses senare i veckan istället.

Måste vara på min vakt nu med alla nya mammavänner. Akta mig så det inte rullar på för snabbt. Se till att det blir i mitt nya tempo och inte det där galna jag höll på med innan jag gick in i väggen. Det måste finnas luft i schemat. Andningshål att bara vara, känna efter och återhämta mig. Annars blir det roliga inte ens roligt längre, utan känns bara som krav.

Heja mig som ställde in!