Jag orkar inte. Finner inte kraften. Förr sminkade jag mig varje dag, nu händer det inte ofta. Jag hade på mig moderna snygga obekväma kläder, nu trivs jag bäst i bekväma mjuka kläder. Mitt hår ser helt knäppt ut efter graviditeten, jag har massa småhår som växer ut likt en stubb. Min förut platta mage, mina förut toppiga bröst, min förut fasta rumpa har förvandlats till en hängig mammakropp. Kilona är borta men inte ser kroppen ut som innan för det. Och jag orkar inte bry mig. Jag har inte energi och utrymme att träna mig i form nu. Jag har inte utrymme att shoppa kläder, sminka mig osv. Jag har prioriterat bort det. Orkar inte. På något sätt känns det som att det ändå kvittar. Min kropp är så annorlunda nu att inget smink eller snygga kläder i världen kan få mig att bli fin. Jag kan lika gärna ge upp.

Jag tror att jag alltid haft ett stressat beteende. Ni vet, skyndat fast det egentligen inte behövts. Jag är en sån som skulle småspringa till tunnelbanan för att komma med ett tåg, när jag ändå bara ska hem och göra ingenting. En sån som inte kan gå från ett rum till ett annat utan att plocka med något som ändå ska dit. En sån som jonglerar med matlagning och disk samtidigt. En sån som effektiviserar allt. Även när det inte behövs. Medan jag väntar på kallvatten i kranen ställer jag in något i kylen. Sätter tidspress på mig själv.

Idag ska vi på lekträff. Bussen går om två timmar. Bebis sover och jag stresspackar skötväskan. Varför? Jag har två timmar på mig och det är en lekträff, dvs ingen räknar med att vi kommer prick utsatt tid. Det är stressen som gör mig trött. Inte själva lekträffen. Jag måste sluta stressa. Andas. Ta det lugnt. Acceptera lite röra runt mig.

I helgen ska sambon och sonen åka till svärföräldrarna över dagen och nästa helg ska vi på spa. Ser fram emot både egentid och sambotid. Tid att ladda energi, tid att bara vara, utrymme att bearbeta om det behövs och kanske till och med tid för shopping åt mig själv. Tid. Inte en vardag som rullar i rasande tempo där jag inte hinner hämta andan och inte känna efter. Där roliga saker läggs på hög och skjuts på framtiden. Tid att slösa på mig själv. Slösa i positiv bemärkelse.

Idag är jag lite mör, lite trött och lite ledsen. Läkarbesöket tar energi före, under och efter. Ett inställt kuratorbesök tar också energi. Röra upp det jobbiga, punkta upp saker jag behöver reda ut och ladda. För att sen bli ståendes med mina uppvirvlade tankar själv.

Har bokat in en lekträff idag. Den jag ställde in i fredags. Kanske borde jag ställa in igen. Bli hemma och vila. Men så var det ju det där med att ställa in. Hatar det. Men jag hatar också att köra slut på mig själv, hatar att behöva be sambon bli hemma från jobbet osv. Om jag ställer in idag blir det tredje gången. What to do?