Sambon har gått upp och lagt sig men jag orkar inte följa efter. Orden svider fortfarande. Otillräckligheten river i mig. Jag behöver få vara ifred och slicka såren. Lappa ihop självkänslan om att jag duger som jag är, att det är okej att inte räcka till åt allting och att jag en dag blir frisk.

Det är så tungt. I två år har jag kämpat som en dåre. Lärt av mina misstag, varit modig, vilat, rehabat, vänt ut och in på allt hos kurator, sagt upp kontakt med pappa, ändrat i alla nära och onära relationer, gjort IVFer, fött barn. Ändå har jag inte kommit hela vägen fram. Ändå krävs mer tid. Det gör mig ledsen att jag inte kan räcka till som mamma och sambo.

Sambon tycker det är jobbigt att jag är utbränd. Han har svårt att göra saker han har på "att göra listan", eftersom jag har svårt att klara ta hand om sonen mer än den tid han är på jobbet. Det gör mig ledsen, arg och frustrerad. Jag känner mig redan pressad och otillräcklig. Så fort jag klarar något flyttas mållinjen framåt. Jag pushas hela tiden att ge lite mer än vad jag kan. Och hela tiden det dåliga samvetet över att sambon får prestera mer än mig i hemmet. För hur jag än vänder och vrider på mig så räcker jag inte.

En mammakompis och hennes bebis är på sjukhuset. Han har haft kramper och nu utreds varför, kanske är det epilepsi. Lider med dem. Jag skulle vara skräckslagen om det var min bebis. Hoppas det inte är något allvarligt. De har redan haft en tuff start, önskar så att de får ett "vanligt" föräldraliv snart. Samtidigt som jag har en klump i magen för deras skull och den lilla bebisens skull, är jag tacksam. Tacksam över att vårt längtansbarn är friskt. Tacksam att vi hade det tuffa innan han kom. Tacksam att han är här och utvecklas och växer som han ska. Tack.

Skulle det kunna vara balans? Varannan dag hemmadag med bebisen och varannan aktivitet? Eller försöka låta dagsformen avgöra kanske?

Igår var jag och bebisen på stan och shoppade. Idag har vi haft hemmadag och åkt pulka i solen. Känner mig glad och tillfreds med livet. Det är roligt att vara mamma och jag orkar hela vägen.