Jag är trött på att sambon tar alla nätter med sonen. Lustigt va? Att jag inte kan njuta av det istället. Men jag känner mig så sjuk och begränsad. Jag vill också vara stark nog. Och framförallt vill jag vara med bebisen. Älskade barn, tänk om jag hade obegränsat med energi. Vilken lycka. Vad lätt föräldralivet skulle vara. Vilken mamma jag skulle kunna vara. Samtidigt vet jag såklart att mitt värde inte sitter i mina prestationer. Vi är två föräldrar som hjälps åt, bebisen får allt han behöver och mer därtill. De flesta småbarnsföräldrar känner sig säkert otillräckliga ibland?

Åter till det här med nätter. Det gnager på mitt självförtroende. Jag tror jag är redo att pröva igen. Är jag verkligen så skör att jag inte klarar nätterna? Eller var det just i svackan det var omöjligt? Känner enorm lust och vilja att klara av det. Varannan natt? Halva nätterna? Halva nätter funkade rätt bra tills mina sömnstörningar kom. Eller så tar sambon alla stoppa om/stoppa in nappen och jag går upp och ger flaska?