Han slits mellan vad jag vill och vad chefen vill. Mellan att ställa upp för familjen och jobbet. Vad han själv vill vet han inte och han blir väldigt pressad när jag ställer på och frågar. Vill han vara föräldraledig? Gå ner i tid? Byta jobb till bättre arbetstider för familjen? Jag är inte så säker på det. Han verkar vilja fortsätta livet precis som det var innan sonen kom. Han vill träna, träffa vänner, dricka alkohol, se på serier, spela fotboll och innebandy, gå på AW, jobba heltid och ställa upp extra på jobbet och pyssla med huset utan sonen. Jag är inte så säker på att han vill vara föräldraledig eller jobba deltid eller vabba för den delen. Han kommer göra det såklart, eftersom det är rätt sak att göra, men kanske gör vi honom olycklig? Eller så är jag bara trött, mörk och överdrivande ikväll.

Bebisen är helt ut rutinerna idag. Så kan det gå när man stretchar sovtider dagen innan. Suck. Det var inte värt det. Igår var mycket press och stress och rubbande av rutiner. Det är så svårt. Vi behöver ju stimulans också, kan inte bara gå hemma och lunka hela dagarna. Sambon har konstiga arbetstider som blivit ännu konstigare av 75%. Bebisen har sovtider han mår bäst av, men såklart olika än andra bebisar. Det är verkligen svårt att få till lekträffar nu. Och jag blir helt ur gängorna när vi ändrar rutiner, jag har byggt upp mitt liv runt rutiner sedan jag gick in i väggen. Mår bra av att veta vad som ska hända och när och framförallt veta att det är lagom och att jag får min rehab. Inte behöva tänka till varje dag liksom.