Jag orkar inte vara glad och positiv hela tiden. Mammor blir faktiskt också trötta.

Det var alltid jag som lyssnade och stöttade. Fanns där. När andra vek undan för hennes intensitet, klängighet och självupptagenhet stod jag kvar. Såg det goda, det generösa och det roliga. Såg varför de andra bitarna blivit så trasiga som de var. Tänkte att hon skulle finnas där för mig tillbaka om jag någongång föll.

Så föll jag. Långt och länge ner i den svartaste av alla mörka raviner. Jag öppnade upp, sträckte fram en hand för att få hjälp upp. Men fick ingen. Visst lyssnade hon, men utan att höra. Och allt handlade bara om hennes behov. Att jag skulle finnas där för hennes problem, som hennes stöd. När jag var så trasig som jag inte önskar någon människa att bli, då blev hon besviken. Besviken på att jag inte fanns där för henne. När jag varit ofrivilligt barnlös i två år och precis misslyckats med en tung provrörsbehandling. Hormoner, sprutor, längtan, smärta, gynstolar, äggplock, hopp, förtvivlan och mörker. Då var hon besviken över att jag inte orkade prata gravidkrämpor och oro. Jag klarade inte förlåta det, men vi återupptog någon form av vänskap när mitt längtansbarn äntligen kom.

Så hände det igen. Hon är besviken över hur min utbrändhet påverkar henne. Hur det påverkar henne när jag ställer in och begränsar. Hur hon blir så besviken att hon inte kan hålla masken. Jag vet att hon är ensam, i behov av stöd. Jag vet att besvikelsen handlar om henne själv. Men jag kan inte ge henne mer, jag har fullt upp med mig själv. Det gör mig ledsen att hon är så egocentrisk, att allt stöd jag gett genom åren inte betalas tillbaka när jag behöver det som mest. Jag behöver vänner som accepterar även om de kanske inte förstår. Jag behöver människor runt mig som stöttar mig i min väg mot ett mer balanserat liv. Som underlättar för mig att säga nej, begränsa och ställa in. Läste någonstans att man måste göra upp med sin omgivning när man går in i väggen. Antar att det är det jag håller på med. Nåväl, även om det är sorgligt så gör jag plats för nya bättre vänner och mer utrymme för de bra jag redan har. Och vår vänskap var inte förgäves, vi har haft mycket kul och hon var den partykompis jag inte klarat mig utan i perioder när alla mina vänner blev upptagna och jag singel.

Jag är värdefull och förtjänar vänner som inte vara tar utan även kan ge.

Orden som annars brukar bubbla ur mig sitter fast. Inget flyter på av sig själv. Dagen har varit en kamp för att hålla ihop inför sonen tills sambon slutat jobba. Sysselsätta mig, inte känna. Jag har gjort slut med en vän idag. Det känns sorgligt och smärtsamt. Ett till nödvändigt beslut, men ändå. Hon tog det inte bra. Mår säkert dåligt nu. Samvete och skuldkänslor. Jag vet att hon är ensam och utanför, har få vänner och att det knakar med barnets pappa. Men jag kan inte tolerera vad som helst bara för att hon blir ledsen. Jag måste stå upp för mig själv. Jag vill bli frisk. Jag har inte råd med vänskap som tar massa energi men aldrig ger något.