Känns konstigt att gnälla över förlossning, amning och det sömnlösa småbarnslivet. Att vara missnöjd med mammakroppen. Efter år av barnlöshet. Efter IVFer, efter längtan om barn. Efter att ha välsignats med ett friskt gossebarn. Världens finaste. Världens bästa. Känns som att jag förråder honom med mitt gnäll. Är otacksam. Det är lyxproblem jag har. Den barnlösa versionen av mig själv är fly förbannad.

Något jag har svårt att släppa är kroppens förändring. Det och att sambons är precis som innan han fick barn. Jag känner mig förbrukad, använd och ful. Rumpa och bröst hänger och magens sexpack känns långt borta. Jag har alltid varit lång, smal och snygg. Nu känner jag inte igen mig själv i spegeln. Det känns som en främling tittar tillbaka. Helt plötsligt förstår jag folk som opererar sig.

I spegeln finns en trött, osminkad mamma med frissigt hår som växer i tussar. Utslag har hon också och sminkar hon sig kommer eksemen. Ska jag bara gilla läget? Jag är ful och oattraktiv nu, min skönhetstid är över? Går det att träna sig tillbaka? Hur ska jag orka det som utbränd?

Fan. Jag trivs verkligen inte med mig själv.

Det jobbigaste var inte att föda, att ha smärta eller det intima. Det jobbigaste var att vara så utlämnad och i behov av hjälp medan förlossningen var överbelastad. Jag är övertygad om att jag hade haft en positiv upplevelse av förlossningen om bara bm hade varit närvarande, stöttande, coachat och sett till att ge mig smärtlindring i tid istället för att säga "jag kommer snart" och hela tiden lämna mig ensam. Samma sak på BB. De pratade om att lägga mammor i korridoren, papporna fick inte vara kvar och ingen lugn och ro fanns att få. Kvinnor skickades till andra sjukhus med värkar eftersom det var överfullt. Jag ville bara hem, så att jag kunde vila någon gång.

Och den strulande amningen, stygnen jag oroade mig över och alla frågor om bebisen som vi stod själva med mitt i natten. Tänk ändå om det varit som förr när mamman låg på BB i två veckor och VILADE medan bm tog hand om bebisen. Undrar hur många färre depressioner det var då?

Jag börjar känna ett stort behov av att gå vidare. Sluta älta gamla oförätter. Trampa upp en ny stig och komma vidare.

Vi pratade om förlossningen idag hos kuratorn, till vilken nytta? Ja jag kände mig ensam, ja det gjorde fruktansvärt ont, ja första tiden var hemsk, ja jag fick en förlossningsdepression i början som jag faktiskt själv tog mig upp från, ja vi tog emot besökare för tidigt. Och nu har jag sagt allt högt. Om vi blir gravida igen är det såklart aktuellt att komma ihåg och vara tydliga med vad vi vill både på förlossningen och sen hemma. Vara tydlig med att jag vill ha lustgas, vara tydlig med att besökare får vänta-även mormor/farmor, osv. Men vad hjälper det att prata om det? Om två veckor ska vi ses igen och bena vidare, men jag tror inte jag vill det. Jag vill lägga det bakom mig.

Så drar tröttheten över mig igen, på det där utmattande sättet. Sådär så att jag dras mot underlaget och bara att resa sig upp är en oerhörd ansträngning. Idag ska jag till kuratorn. Kroppen protesterar, vill inte. Orkar inte. Tröttheten drar fram och försöker övertyga mig om att det bästa vore att bara lägga mig ner och blunda. Glömma allt och alla. Strunta i krav och den bestämda tiden. Strunta i kuratorn. Bara ligga ner och blunda. Göra ingenting, tänka på ingenting. Bara vara. Mina kroppsdelar känns förlamade, nästintill orörliga. Min hjärna har saktat ner och jag kan inte tänka. Dimman sänker sig över mig och den enda tanken jag kan formulera är vila.

Börjar känna suget efter heltid på föräldraledighet. Börjar också känna sug efter jobb, nytt jobb. Är inte redo att släppa sjukskrivningen helt ännu, men tar det som positivt att jag börjar fundera på det.

På onsdag är det dags. Hoppas hon inte ställer in. Nu vill jag ta tag i de sista punkterna och lägga det bakom mig. Har två större: förlossningen/första tiden och döden. Schyssta kontraster. Sen en del vardagssaker som jag får se om vi hinner med. Kanske lite jobbtankar också.

Idag bjöd jag in grannen på spontankaffe efter att hon berättat att hon också är deltidssjukskriven. Det blev ett rätt djupt samtal, ett riktigt samtal utan fasad och yta. Samtal om stress, dålig arbetsmiljö, IVF, parterapi, psykologkontakt, vem är jag och vad vill jag, ego, bekräftelse, relation till föräldrar, vänner som inte stått pall och eget familjeliv.

Det är givande att prata med någon som förstår, givande att få förstå någon annan och stötta. Men det gör mig också trött. Trött av att rota i det onda och röra upp damm. Fokusera på tråkigheter. Öppna upp och inte veta om jag sagt för mycket? Blivit för privat? Tog och gav vi lika mycket?

Jag har tyckt att hon varit så klämkäck förut. Nu fick jag en annan bild. Gillar henne bättre nu, har haft svårt för den där fasaden innan.

Jag är lite rädd för konsekvenserna av att öppna upp. Tänker att jag måste hålla utbrändheten för mig själv för att få jobb. För att en arbetsgivare inte kommer anställa en fd utbränd. Att det skulle vara en nackdel för mig att vara så öppen, att det sprider sig för fort. Folk som känner folk.