En dag ledig och tusen saker jag ville göra. Städa, skriva jobbansökan, skruva ihop en ny hylla som legat i sin Ikeadörpackning flera dagar, diska, göra storkok och frysa in, färga brynen, shoppa kläder och självklart det viktigaste: ladda energi. Blev riktigt stressad vid 15, när jag klurat på jobbansökan hela dagen men ändå inte fått ihop något dugligt. Ångesten och otillräckligheten smög närmare och för första gången på ett bra tag kände jag stressen. Tänk att stress som egentligen är en positiv och nyttig reaktion (iaf på grottiden) nu blivit så negativt för mig att minsta tillstymmelse ger mig ångest och mörka tankar. Kommer jag aldrig mer kunna stressa? Gör det något? I vilket fall bröt jag den onda spiralen men en promenad där jag rensade huvudet och kom fram till att skita i allt. Så gick jag hem, poppade popcorn, gjorde ett stort glas saft och kollade netflix. Komedi såklart. Eftersom jag ville bli glad. Det funkade. Nu kommer snart familjen hem och jag ska bebismysa!!

Ibland tänker jag att jag borde utbilda om mig. Beteendevetenskap har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag älskar dramafilmer/böcker. Jag fascineras av människors relationer, problem och vad som format dem. Kanske borde jag bli psykolog, kurator eller samtalsterapeut? Jag har alltid varit psykologen bland mina vänner, den som frågat hur folk mår -på riktigt.

Eller så skulle jag kunna använda mina egna erfarenheter av utbrändheten och hjälpa andra som kraschat eller kanske jobba förebyggande? Bli stresskonsult, starta eget och föreläsa? Kanske hjälpa företag ställa rimliga krav på anställda? Lära chefer att bromsa duktiga flickor? Jag tvivlar på att de duktiga flickorna går att bromsa självmant. Jag fick varningsord från flera i min omgivning, men lyssnade inte. Kanske var det försent? Kanske skulle information hållas redan på högstadiet? Gymnasiet? Kanske skulle jag som har egen erfarenheter nå ut bättre än de som höjde varningsflaggor till mig?

Eller så ska jag bara ta mig genom utbrändheten och lägga den bakom mig. Vis av allt nytt jag lärt mig och leva ett lagom liv framöver. Fortsätta som jurist men på ett annat jobb än mitt nuvarande. Kanske är det vad jag behöver göra just nu. Innan jag fått distans till allt som hänt och händer.

Min pappa fyllde förresten år för några dagar sedan. Trodde det skulle kännas jobbigare än det var. Jag tänkte på det några gånger under dagen, men grät inte ens. Brytningen känns fortfarande både rätt och nödvändig, om än sorglig.

Helt plötsligt är huset tyst. Lugnet lägger sig över kaoset. Det enda som hörs är kattens spinnande. I köket gapar diskmaskinen halvtömd och på bordet finns frukostrester. Dörren till toaletten är vidöppen och alla lampor lyser. Tvätten hänger i vardagsrummet, torr sen flera dagar, och leksaker ligger spridda över allt. En filt som blev ratad i sista minuten ligger på hallbänken och dörrmattan är på sniskan. Åh som jag älskar familjelivet! Det är så härligt hemtrevligt och levande. Sån kontrast mot de längtande, förtvivlade och tysta barnlösa åren. Tacksamheten över att nu vara hel, att nu ha en ljuvlig bebis och att få vara någons mamma.

Idag är det mammavilodag. Pojkarna är bortresta ända till kvällen och jag får göra vad jag vill. Inte krav, inga måsten och inga tider att passa.

Vad tänkte jag med? Lunch med arbetskollegor OCH besök på sambons jobb.

Det är inte meningen att jag ska köra slut på mig medan sambon är på jobbet, för att sedan bara vila när vi är hela familjen hemma. Självklart behöver jag vila på lediga dagar och även före/efter sambons jobb, men kanske inte alltid och hela tiden. Jag måste sluta köra i 110, för att sen falla ihop som en trasa. Såklart att vissa dagar kommer vara påfrestande och jag därför helt slut. Men jag behöver inte planera det så åtminstone. När jag fortfarande har energi och är hemma med sonen hela dagen så har vi det mysigt och skönt. Inte ångestfyllt. Jag måste vila förebyggande, ta det lugnt förebyggande. Undvika bli slutkörd och ångestfylld. Så långt det går.

Inatt tog jag mig äntligen mod. Efter att sambon tagit alla nätter i princip sedan oktober var det nu min tur. Bebisen väckte mig typ hundra gånger och sov oroligt, det blev en matning vid halv 4 och sen bökande i vår säng. Älskade barn. Han är så ljuvlig och tacksamhetskämslorna sköljer över mig. I vilket fall funkade det okej, men jag tror mer på halva nätter än varannan natt. Jag har lätt för att somna och sova djupt första delen av natten, dumt att låta bebisen rucka på den sömnen. Behöver den så väl. Men sen, sen är jag ändå lättväckt och har svårt att somna om, då kan jag lika gärna ha hand om bebisen. Kanske somnar jag lättare till och med om jag har bebisen tätt intill. Sambon då? Han måste stoppa i öronproppar. Nu sov han typ som oss fastän han inte hade bebisansvar.

Ps, jag är glad att jag klarade natten. Tänk om jag nu klarar halva nätter, vilket framsteg! Tänk att vara mammaledig 75% och klara dela nätterna, plus att vi nu verkar få till två träningspass för sambon i veckan. Åhhh, att få vara såhär frisk och stark. Vilken lycka!! Kom ihåg: vilodagarna!!!

Jag är trött på att sambon tar alla nätter med sonen. Lustigt va? Att jag inte kan njuta av det istället. Men jag känner mig så sjuk och begränsad. Jag vill också vara stark nog. Och framförallt vill jag vara med bebisen. Älskade barn, tänk om jag hade obegränsat med energi. Vilken lycka. Vad lätt föräldralivet skulle vara. Vilken mamma jag skulle kunna vara. Samtidigt vet jag såklart att mitt värde inte sitter i mina prestationer. Vi är två föräldrar som hjälps åt, bebisen får allt han behöver och mer därtill. De flesta småbarnsföräldrar känner sig säkert otillräckliga ibland?

Åter till det här med nätter. Det gnager på mitt självförtroende. Jag tror jag är redo att pröva igen. Är jag verkligen så skör att jag inte klarar nätterna? Eller var det just i svackan det var omöjligt? Känner enorm lust och vilja att klara av det. Varannan natt? Halva nätterna? Halva nätter funkade rätt bra tills mina sömnstörningar kom. Eller så tar sambon alla stoppa om/stoppa in nappen och jag går upp och ger flaska?