vad kan jag egentligen? Ljög jag på intervjun eller är jag faktiskt sådär bra? Jag vet inte. Före utbrändheten kunde jag allt. Sen kunde jag ingenting. Inte laga mat, inte köra bil och vissa dagar inte ens duscha. Mycket har hänt sen dess. Men hur mycket? Mitt cv ser flådigt ut, oj vad jag presterat. Förut, innan. Borde jag berätta om utbrändheten? Skulle de anställa mig då? Antagligen inte. Blir det konstigt om det kommer fram bakvägen? Å andra sidan. Kanske kommer det gå. Kanske håller mina vingar. Ny arbetsplats, nya kollegor, nytt rättsområde, deltid, ett steg ner på karriärstegen och en arbetsgivare välvillig till föräldrar. Magkänslan säger att det här är rätt för mig. Det kommer gå på det här stället. Hoppas nu bara jag går vidare i processen!

Det kändes bra idag! Jag tycker jag fick fram vem jag är och vad jag kan. Stället verkade också passa mig. Kändes mycket bättre än förra intervjun jag var på. Mindre krävande. Mer lagom. Mer utrymme för balans i livet. Jobba deltid pga bebisen var okej, det var flextid, verkade vara glada jordnära och trevliga kollegor. Avslappnat ställe där service och lösningsinriktat uppskattas. Mestadels nöjda kunder.

Jag ska skicka in två referenser. Nästa steg i processen var dock tester av flera slag och först därefter referensringning. Så nu hoppas jag på att jag går vidare till testerna!

Jag sa inget om utbrändheten. Tänker be mina referenspersoner att också hålla tyst om det. Eller ja, bara säga om de får frågan rakt ut. Dock har jag en bekant som jobbar på stället, så behöver nog prata med henne och be henne att inte berätta om det...

om två timmar är jag på jobbintervju. Börjar bli nervös även om jag behåller perspektivet. Håll en tumme eller två du som läser! Det vore underbart med en ny arbetsplats, en nystart och ett balanserat liv.