Så har vi haft en vecka ihop hemma. Semester. Vi har varit iväg på två resor och däremellan varit i huset. Huset börjar bli väldigt rörigt nu. Sängarna obäddade, smutsiga strumpor på golvet, toaletter som behöver städas, smulor i köket både på bord och golv, saker överallt. Sandiga kläder, regnskydd, rena kläder som inte plockats undan, skor i överflöd. Full diskbänk.

Jag mår dåligt när det är såhär. När nivån sjunker för mycket. Min sambo har inga problem med det. Kan lugnt börja greja med något utomhus istället. Kanske har våra roller utvecklats så att han mår dåligt av en oklippt gräsmatta och otvättad bil, medan jag vill ha ordning inne. Vilka könsroller.

Kanske är det meningen att huset ska förfalla när man har småbarn. Kanske är det lika bra att jag vänjer mig inför hösten när jag jobbar och sambon är hemma? Kanske är det rent av så att det är annat som stressar mig och att mitt kontrollbehov kickar in som försvar. Kanske känns jobbstarten mindre skrämmande om hemmet är iordning och rent? Kanske är familjetid viktigare än ett rent hem? Kanske kommer det bli skitsunkit här hemma om jag inte håller efter, kanske blir det oöverstigligt till slut. Kanske är det då sambon börjar plocka? Har han någonsin plockat? Är jag för pedant? Men om jag mår dåligt är det kanske värt tiden att städa? Fast vill jag städa bort min sons barndom som min mamma gjorde med min? Hemma, men ändå aldrig tillgänglig.