den här våren har jag verkligen utmanat mig själv. Byggt upp självförtroende efter utbrändheten. Då när allt raserades och jag kände mig värdelös började vi med självkänslan. Efter två års träning, terapi och vilja hade jag för första gången i mitt liv (?) en stadig självkänsla. Dock var det tidigare så starka självförtroendet på noll. Nada. Den här våren har jag utmanat självförtroendet och insett att jag visst kan saker, massa saker. Att jag orkar, att jag är frisk, att det finns vägar att gå som leder hela vägen fram. Jag kanske inte kan göra som förut, men det finns fullgoda alternativ. Bättre alternativ, roligare och mer livfulla.

Jag har planerat och genomfört både Ettårskalas och möhippa. Hurra för mig! Jag har varit på stora tillställningar som dop. Det hade varit otänkbart för två år sedan, även ett.

Heja mig. Heja mina framsteg. Min största önskan just nu: att jag får jobbet jag var på intervju för. Det är den sista pusselbiten, sen är jobbetgjort. Allt det jag lovade mig själv att fixa och ordna upp. Ställa till rätta. Aldrig mer köra mig själv in i väggen.

Idag kommer min bror på pappas sida hit. Han har inte sett bebisen sedan han var nyfödd. Sån är vår kontakt. Han tryckte till på mitt dåliga samvete och fick en inbjudan. En bror som inte är något syskon mer än i biologisk synvinkel. En morbror som inte kommer lära känna mitt barn. I vilket fall trodde jag att jag skulle gå opåverkad genom den här träffen, men så slogs mitt tålamod för bebisen ut och jag gick undan en stund. Gråtfärdig. Varför ska jag använda min energi och tid åt en bror jag inte känner och inte heller har behov av att känna? Tänk om han säger något om pappa, jag orkar inte förklara mitt beslut om brytningen. Behöver få läka och få distans ifred. Jag har en bror och syster jag växt upp med, som jag har starka band till, som jag känner. Jag har inget behov av en till bror. Ska jag ändå hålla kontakten för hans skull? Ska jag låta det rinna ut i sanden? Avsluta och förklara? Fan. Värst är att det rör upp så mycket minnen, tankar och känslor från barndomen. Sånt jag vill lägga bakom mig. Men visst är man sin uppväxt och det kanske inte går att bara blicka framåt?

legat vaken två mornar nu, vridit och vänt mellan typ 4-6. Familjen sover. När bebisen vaknar vid 7 är jag dödstrött. Känner mig stressad och pressad. Inbokade lekträffar, ett stundande Ettårskalas och plastbantning. Sambon vill bygga och jag känner stress över att ta hand om sonen. Hemmet är rörigt. Plast och damm överallt. Jag har inte kontroll över någonting och jag orkar inte heller komma ikapp idag. Denna ständiga kamp mot husets förfall. Den ständiga diskningen och röja upp i köket efter bebisens kladdande. Och tankar som maler om huruvida mensen kommer komma eller inte.

ikväll ska två vänner ut och äta och ta ett glas, vill jag haka på? Det var verkligen evigheter sen. Efter svackan har jag fokuserat på att klara av vardagen. Börjat gå på öppna förskolan, lärt känna andra mammor med bebisar, gjort utflykter och på slutet även börjat göra saker på "lediga dagar". Från att fixa en normal vardag till att även fixa normal helg. Det är stort! Jag har även börjat göra stora saker som att gå på dop, arrangera möhippa och planera Ettårskalas. Otänkbart för två år sedan. Framstegen är enorma. Störst är kanske att jag varit på två jobbintervjuer. Idag har jag även pratat med två referenspersoner. Livet faller på plats och jag blir hela tiden friskare. Två områden jag inte återerövrat ännu är träning och vänner. Jag är ute och går varje dag, men skulle såklart må bra av att dra igång träningen igen. På lagom nivå. Yoga? Core? Åter till vänner. De är långt ner på priolistan nu, såtillvida de inte har barn och vill umgås när jag har sonen med. Men att lägga energi på vänner och mig själv på "fritiden" utan barn, har jag råd med det? Kanske är det liksom träningen något jag skulle må bra av i förlängningen. Vet bara inte om jag är redo. Vet inte om jag orkar just idag. Jag hinner. Jag har gjort så många framsteg på sistone att jag kanske kan unna mig att ta lugna kvällar. En dag är jag stark nog. En dag orkar jag. Långsamt är bäst när det gäller återhämtning från utmattning.

vad kan jag egentligen? Ljög jag på intervjun eller är jag faktiskt sådär bra? Jag vet inte. Före utbrändheten kunde jag allt. Sen kunde jag ingenting. Inte laga mat, inte köra bil och vissa dagar inte ens duscha. Mycket har hänt sen dess. Men hur mycket? Mitt cv ser flådigt ut, oj vad jag presterat. Förut, innan. Borde jag berätta om utbrändheten? Skulle de anställa mig då? Antagligen inte. Blir det konstigt om det kommer fram bakvägen? Å andra sidan. Kanske kommer det gå. Kanske håller mina vingar. Ny arbetsplats, nya kollegor, nytt rättsområde, deltid, ett steg ner på karriärstegen och en arbetsgivare välvillig till föräldrar. Magkänslan säger att det här är rätt för mig. Det kommer gå på det här stället. Hoppas nu bara jag går vidare i processen!

Det kändes bra idag! Jag tycker jag fick fram vem jag är och vad jag kan. Stället verkade också passa mig. Kändes mycket bättre än förra intervjun jag var på. Mindre krävande. Mer lagom. Mer utrymme för balans i livet. Jobba deltid pga bebisen var okej, det var flextid, verkade vara glada jordnära och trevliga kollegor. Avslappnat ställe där service och lösningsinriktat uppskattas. Mestadels nöjda kunder.

Jag ska skicka in två referenser. Nästa steg i processen var dock tester av flera slag och först därefter referensringning. Så nu hoppas jag på att jag går vidare till testerna!

Jag sa inget om utbrändheten. Tänker be mina referenspersoner att också hålla tyst om det. Eller ja, bara säga om de får frågan rakt ut. Dock har jag en bekant som jobbar på stället, så behöver nog prata med henne och be henne att inte berätta om det...

om två timmar är jag på jobbintervju. Börjar bli nervös även om jag behåller perspektivet. Håll en tumme eller två du som läser! Det vore underbart med en ny arbetsplats, en nystart och ett balanserat liv.

Imorrn gäller det! Anställningsintervju på ett nytt jobb. En möjlighet att få börja om någonannanstans. Göra om, göra rätt. Balansera och förhoppningsvis prestera lagom. Inte bli sjukskriven igen. Samtidigt. Det kanske inte alls känns rätt imorrn, då är det så. Det kommer fler jobb. Men balansen är fin mellan rädsla och intuition såhär efter en utbrändhet. Jag ska vara närvarande, lyhörd på magkänslan och sen gå hem för att summera. Vi ska träffas för att se om de vill anställa mig, men också för att se inöva vill arbeta hos dem.

Och det som är viktigt på riktigt är min familj, vårt hus, katten, vänner, kärlek och naturen. Fritiden. Klickar vi inte, jag gör en dålig intervju, de väljer någon annan eller jag tackar nej. Så är det inte hela världen. Det kommer fler jobb. Det som är viktigt på riktigt här i livet har jag redan. Och prestationer avgör inte vem jag är eller mitt värde som människa. Det är okej att misslyckas. Okej och normalt. Inget jag själv eller mina nära ändrar sin bild av mig av.

Med det sagt. Nu jäklar ska det förberedas och nu jäklar ska jag sälja in mig själv och fixa mig ett nytt jobb!! Målbild: att få säga upp mig från mitt nuvarande jobb. Målbild 2: ett harmoniskt och friskt liv