så gott och trevligt det är att fika. Men livsfarligt för energinivån. Kanske borde jag sluta med socker, ta en paus, men det är ju just så gott. Har haft bebisen heeeela dagen medan sambo och bror renoverat. Jag var trött, hällde i mig kaffe och socker i äcklig mängd och körde sen på igen. Till det tog stopp.

Nu har sambon fått komma in och ta över. Jag har fått i mig riktig mat och vilar. På väg upp igen men ändå trött och mör. Irriterad. Svårt att komma ner i varv. Vill bara vara själv men ändå inte. Så trött på att göra ingenting.

vilket väder att vara föräldraledig i! Jag och bebisen har varit ute nästan hela dagen. Lekt i lekparken, tittat på grannbarnen och tagit en lång vagnspromenad. Det är såhär livet ska vara :)

På tisdag ska jag på jobbintervju! Känns spännande.

känner av en inre stress. Vet inte riktigt varför, men kommer på mig själv att vara i stressläge i vardagen. Axlarna upp och fokuserad på mina tankar. Som om jag stålsätter mig, spänner musklerna och har svårt att sänka garden.

Tror det är allt som är på gång. Mycket planerande och fixande som ska göras. Idag ska jag och bebisen på utflykt. I helgen kommer min bror på besök för att hjälpa till med renoveringen, sen blir det om några helger Ettårskalas, anordna möhippa, gå på bröllop. Fix, fix, fix. Just det, jag ska på jobbintervju också. Man kan säga att jag testar mina vingar nu. Skarpt läge. Jag hoppas att de håller.

är mitt antidepressiva. Lustigt hur den kan ha sån effekt. Tankarna snurrade upp och landade sen fint i ordning. Klarare. Stretchade efteråt och känner hur jag spänt kroppen under stressen. Ömmande muskler, ihopsjunken hållning. Avrundade med BK och kände hur jag landade i mig själv igen, i det friska och nya. Inte de gamla perfektionistspåren. Det är en ny tid nu.

oro och lätt ångest. Nu var det längesen. Familjen sover, jag ligger tätt intill med snurrande tankar.

Bebisen och jag var på dop i helgen, väldigt stor sak för någon som varit utbränd. Det var mycket folk, mycket kallprat med okända människor och mycket sorl. Mitt i det ta hand om min son. Fast det var nog tack vare honom det gick bra. Något att fokusera på som var viktigare än andras intryck av mig. Dessutom en så naturlig konversationsöppnare.

I vilket fall var jag helt slut efteråt. Sådär trött i hjärnan och full av intryck. Sådär som jag förr blev bara av ett telefonsamtal, ett kuratorbesök eller en tur till ICA. Så trött att jag inte kan ta in mer information och sömn är det enda möjliga.

Men det är okej. Det var en utmaning med tanke på min utbrändhet och dessutom en naturlig reaktion. De flesta blir nog trötta efter en sån här sak?

I vilket fall. Det som nu ger mig ångest är min älskade bebis ettårsdag. Vi har bjudit in släkten, försökt begränsa men det blir ändå många. Både svärmor och mamma är ivriga att hjälpa till, vilket konstigt nog stressar mig än mer. Jag är rädd att nivån inte blir så enkel som jag tänkt mig. Att förväntningarna runt omkring är högre än jag orkar leva upp till. Mest är jag rädd för att hjärnan kommer bli full och att jag behöver gå och lägga mig. Att kroppen stänger av, slår av strömbrytaren och helt vägrar ställa upp på stressen.

Min älskade unge. Jag vill att du ska ha en fin dag. Jag vill vara närvarande både fysiskt och i tanken. Jag vill att det blir lagom. Allting. Från förberedelser till städning.

Jag vet också att vi är två. Men jag har så svårt att släppa in sambon. Vill göra allting själv så det blir perfekt. Som om mitt sätt är det bästa. Det sitter så djupt rotat det här med firande. Under hela barndomen har vi jagat perfektion vid dessa tillfällen.

vi har haft barnvakt. Igårkväll, inatt och idag. Igår var vi ute och åt trerätters, kändes ovant att bara vara vi två igen. Sen fick vi sova ut, medan mormor och morfar gick upp med skrutten. De åkte på äventyr och vi fick vara ensamma hemma. Mysa, hålla om, laga lunch, prata och bara vara. Utan stress, avbrott eller ansvar. Bara vi. Plötsligt glimtade vårt förhållande fram. Vi. Oss. Allt det där ljuvliga som fått ta ett steg tillbaka sedan bebisen kom. Tänk att det fanns kvar där under. Att min snygga och roliga man fanns kvar, bortom den trygga papparollen. Jag såg den man jag rest till Thailand med, dansat tryckare berusad med på utestället och ätit middag med på restaurang. Mannen med de bra värderingarna, charmen och öppenheten. Världens finaste människa. Jag älskar dig.

Jag har också blivit än mer medveten om hur mycket jag älskar vår son. Hur lycklig jag är över att vi har barn. Medveten också om att bebistiden lider mot sitt slut. Snart är han ett år. Plutten. Älsklingen. En liten pojke. Det har varit ett intensivt år. En berg och dalbana känslomässigt. Jag har njutit, varit närvarande och älskat. Jag har varit deprimerad, sjuk, avtrubbad och slutkörd. Jag är både glad att första året är gjort och längtar tillbaka. Det var ljuvligt, underbart, jobbigt, fantastiskt och omvälvande. Intensivt och omvälvande beskriver nog första året bra.

så är sambon hemma igen och jag har klarat ännu en dag. Heja mig! Var väldans trött imorse och har känt mig i min egen bubbla på öppna förskolan. Men, jag klarade det. Nu blir det vila, kanske läsa bok?

jag hatar att göra fel och nu har jag gjort ett i 80 000kr klassen. Aj. Hjälpte mina föräldrar med en sak, inom mitt yrkesområde men det blev fel och nu kommer räkningen...

De har råd så det löser sig, men ändå. Försöker fokusera på att alla kan göra fel, att det är ett komplicerat yrkesområde jag har och att jag varit utbränd, gått igenom ivf och fött barn sista åren. Mitt fokus har varit på privatlivet. Det har tagit emot i hjärnan att tänka på jobb och gör fortfarande faktiskt. Vet inte hur jag ska orka reda ut papprena åt dem. Fan också. Jag skulle sagt nej och insett min begränsning. Det hade varit okej att neka dem hjälp som utbränd.