Sunda Sara

Inlägg publicerade under kategorin Svacka

Av Sara - 14 januari 2015 15:34

Kuratorn var positiv till mitt uppbrott med pappa. Hon tycker att man är två om en relation även inom familjen/släkten. Det är inte alla som har nära relation med föräldrar och syskon, även om det såklart kan vara så också. Hon tycker dessutom att man aldrig kan skylla på barnet. Det är de vuxnas ansvar att barnet får en relation med både mamma och pappa. Nu har pappa fått en ny chans och inte tagit den. Kanske har han stängt av och valt bort, kanske har han inte förmågan att känna. Vi kommer antagligen inte få veta, men han vet vart jag och bebisen finns om han någon gång skulle välja att jobba med sig själv och inse vad han går miste om.

Det var skönt att få hennes godkännande. Vad gäller bebisen tyckte hon inte att vi behöver säga så mycket förrän han frågar själv. Då kan vi säga att vi försökt ha en relation, men inte fått så mycket tillbaka. Självklart får sonen kontakta morfar om han vill. Mammas man tyckte hon att han kunde kalla morfar Kalle. Kommer sen den riktiga morfarn in i bilden kan han också heta morfar. För barn är inte det här så komplicerat som för oss vuxna.

Däremot tyckte hon att vi tidigt kunde och ska berätta att han är provrörsbarn. Finns bra böcker för barn om det. Lyfta fram hur fantastiskt det är att vi fick hjälp och hur tråkigt vi skulle haft utan honom. Dock inte berätta om hur dåligt vi mådde innan han kom, för att undvika skuldbeläggning.


Vi pratade jobb också. Hon var positivt inställd till det jag sökt. Trodde att det är bra för mig att byta arbetsplats. (I värsta fall gå tillbaka till den gamla, som sista alternativ.) Hon trodde det var en lagom nivå att söka ett handläggarjobb. Trodde absolut att jag skulle klara halvtid och efter en tid sjuttiofem procent, men inte mer medan sonen är liten. Det kan bli trixit praktiskt dock. Hon tyckte om möjligt att jag inte skulle berätta om utbrändheten. Inte blanda in sjukintyg och jobba deltid pga det. Kanske kommer en svacka senare, men då har jag iaf inte börjat arbetet som sjuk. Hon trodde också att jag är så redo jag kan bli. Nu måste jag pröva. Våga pröva. Hon tror jag kommer klara det.

Av Sara - 14 januari 2015 14:48

Hemma igen. Tom i huvudet. Ser mina framsteg i att ha klarat av både telefon med sjukgymnast och besök hos kurator med tillhörande bilkörning.

Vet att jag kommer vända o vrida på det som sagts. Repetera allt för sambon. Men först vila. Vila, samla kraft och ladda om.

Av Sara - 13 januari 2015 19:24

Ska ringa mig imorn för att stämma av. Ska tacka nej till BK övningar just nu och be att få höra av mig när jag vill ha hjälp med det eller att komma igång med vanlig träning. Däremot ska jag fråga om läkare. Om hon vet vilken jag får. Om hon kan lägga in några ord om att jag behöver 25% sjukskrivning ett tag till. Berätta att fkassan redan är med på tåget.

Efter lunch ska jag till kuratorn. Ska ta upp jobbsökande och jobbtankar i övrigt. Praktiska frågor. Finns tid över behöver uppbrottet med pappa dissikeras, behöver känna att det var rätt beslut. Landa i det. Sen behöver jag bearbeta förlossningen och första tiden med sonen, om jag någonsin ska våga försöka få ett syskon till sonen. Hade varit skönt att ventilera min och mammas relation, men det känns inte akut. Min rädsla för döden. Hur långt nere jag var psykiskt under svackan, att jag inte ville leva längre. Att jag blir rädd för det i efterhand. Och såklart balans. Hur lever jag balanserat? Är det okej att sambon tar alla nätter med sonen? Kan man verkligen få prioritera promenad varje dag osv.

Av Sara - 12 januari 2015 10:49

Ångesten slingrar sig in, droppar oförsynt på mig och försöker ta över mina tankar. På onsdag är det kuratorbesök och all skit ska upp på bordet. Jag är nervös över att det kommer bli jobbigt. Allt det jag satt på paus, i väntan på kuratortiden, börjar nu bubbla upp. Jobbiga händelser, tankar och känslor. Förstörda relationer. Oro. Sjukdom. Hopplösheten.

Gör vad jag kan för att stå emot. Fokuserar på älskade bebisen, som jag ska få tillbringa eftermiddagen med. På underbara sambon, min klippa i allt det svåra. På allt bra jag har här i livet.

Ska sysselsätta mig idag. Orkar inte tänka, känna och oroa mig. Tror inget gott kan komma av det. Lite rädd att köra slut på mig i min iver att inte känna. Så som jag gjorde före smällen i väggen. Men då höll jag också på i åratal, nu handlar det om två dagar. Dessutom tar jag tag i mina problem på onsdag, jag låser inte in dem och kör på som jag gjorde förut. De ska upp fram och bearbetas, men inte idag.

Hjälp. Hoppas det här funkar.

Av Sara - 11 januari 2015 13:17

Snart är det dags igen. Beställa läkartid och träffa en ny fjärde läkare. Ha kontakt med försäkringskassan igen, tack och lov har jag en bra handläggare som följt mig sedan smällen i väggen för drygt två år sedan. Så är kuratorn tillbaka efter lång sjukskrivning och jag ska åter igen öppna upp och titta på de skavande pusselbitarna. Sjukgymnasten är åter från julledigheten, men henne vet jag inte om jag har kraft att träffa i den här vevan även om det skulle vara bra för mig. För samtidigt har jag en liten bebis, både jag och sambon söker nya jobb och jag har just trappat upp till 75% föräldraledig.

Det kommer antagligen bli några tuffa veckor. Men när de är över kommer jag också antagligen må bättre än innan. Nu kör vi!

Av Sara - 30 december 2014 15:27

Idag mår jag bättre. Har tagit mig ur min svarta bubbla och är ute i verkligheten. Jag vilade hela dagen igår och sov ostört i gästrummet inatt. Det var uppbrottet med pappa som spökade, som behövde bearbetas. Jag har inte orkat innan. Bara lagt locket på. Det gjorde för ont. Jag vågade inte plocka upp bitarna och titta på dem. Idag tog jag mod till mig. Synade alla svek. Vände och vred på allt elände. Det var inte så farligt som jag trodde. Det går att laga. Skadorna och såren han gett mig. Uppbrottet känns som rätt beslut. Det tog mig framåt i processen. Längtar tills jag får prata igenom det med min kurator.

Av Sara - 29 december 2014 20:43

Sambon tycker jag ska sova i gästrummet. För att få ostörd sömn. Jag vill inte. Börjar gråta. Känner mig så otillräcklig som mamma. Tänker att så farligt är det väl ändå inte. Jag klarar sova hos min familj.

Landar. Inser. Sambon fick bli hemma från jobbet idag. Jag var för sjuk i utmattningen för att orka ta hand om sonen i fyra timmar. Helt slut. Ångestfylld. Panikattacker. OM jag sover själv. Inte är nära mitt barn så kanske jag kan få vara nära på dagen istället. Klara vara mammaledig halvtid, snart sjuttiofem procent. Sambon kan jobba. Jag är vuxen och har ansvar för ett barn. Jag får bita ihop, gråta ut otillräcklighets känslorna och sova i gästrummet. Göra det bästa av situationen och tacka Gud för min förstående sambo som tar så bra hand om bebisen på natten.

Av Sara - 29 december 2014 15:52

Smärtan i att vara för sjuk för att ta hand om min bebis. Att behöva vila i tystnad, samtidigt som jag saknar bebisen. Att behöva släppa kontrollen och omvårdnaden till någon annan och ta avstånd. Vara ifred. Inte orka. Inte ha tålamod.

Presentation

Livet kan aldrig bli som förut efter en utmattningsdepression, men visst borde det kunna bli bra ändå? Här kommer jag skriva om min väg mot balans och ett meningsfullt liv! Fröken duktig får stiga åt sidan och ge plats åt mig själv.

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2015
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards