Tänk att det ska vara så svårt. Efter ett liv med prestationer vet jag inte vad som är tillräckligt? Hur städar man lagom? Hur är man en tillräckligt bra mamma? Hur mycket är rimligt att jobba? Vad är en tillräckligt god vän/sambo/medmänniska?

Svårare ändå. Vad är rimligt efter en smäll in i väggen?

Svårast. Hur gör jag nu? Efter att ha tagit mig upp, blivit "frisk" och fått ett återfall. Vad är lagom upptrappningsveckorna och sen i längden? Och rädslan. Tänk om jag faller igen. Tänk om jag aldrig lär mig balansera. Tänk om jag aldrig blir frisk.

Ångesten har släppt. Min fina lilla familj står kvar. Lite oroade över mina hemska ord när det var som mörkast. Mest lättade att det är över. Sambon byter sjungande blöja. Vi har ätit pizza. Levande ljus. Tulpaner på bordet. Jag är mör. Trött. Lite frusen. Ligger under filt i soffan och njuter av att kunna andas igen. Tänker inte så mycket. Bara är.

Hon är bra min handläggare. Förstående och tillräckligt insatt i utmattningsproblematik. Hon tyckte det lät rimligt att vara sjukskriven helt en månad, halvt ytterligare en och sedan några månader en fjärdedel. Som en rehabiliteringsplan för att ta mig upp till hel föräldraledighet igen. Långsamt. För att undvika fler svackor. Kruxet: läkarintyg. Hon kommer godkänna sjukskrivningen under förutsättning att läkaren skriver intyg. Det räcker inte med kuratorns och mina ord. En läkare som inte förstår utmattning måste skriva ett papper. Får se om jag försöker övertyga min nuvarande läkare eller helt enkelt byter. Kanske låter nuvarande ge mig de veckor hon känner att hon kan och sen fortsätter med en ny.