så kom mensen. Jag vet, våra chanser att bli gravida spontant är inte stora. Jag vet också att det egentligen är lite tidigt att bli gravid igen innan bebisen fyllt ett år. Jag vet att vi har fyra befruktade ägg nedfrysta på sjukhuset. En dag kommer vi förhoppningsvis vara gravida igen. Ändå. Ändå hade jag hoppats lite liiite på den här månaden. Det hade varit så kul om livet fått vara enkelt och gratis för en gångs skull.

Hur ska jag orka gå igenom väntan en gång till? Varför lyssnar inte känslorna på förnuftet? Hur kommer det sig att ovissheten är så jobbig? Borde jag inte byggt upp tålamod efter alla tunga år? Hur kommer det bli med sexlusten om allt handlar om ägglossning igen?

Jag hatar att vänta. Vill jag göra fet (frozen embryo transfer) redan nu? Kommer min sambo gå med på det? Borde vi vänta till efter sommaren för sakens skull? För sonens skull? Utbrändhetens skull? Eller är det tvärtom. För utbrändhetens skull och då i förlängningen min sons skull behöver vi göra det nu. Innan jag blir besatt och det tar över min vardag och mina tankar. Innan jag kastas tillbaka till alla hemska gamla känslor av maktlöshet och ovisshet. Innan jag ska ut i jobb igen.

När vi längtade efter vårt första barn satte jag mitt liv på paus. Ingenting var längre kul och jag drog mig undan mina vänner. Nu när syskonlängtan smyger sig närmare är det något jag måste lova mig själv och min familj. Att inte pausa livet. Livet ska levas. Jag ska njuta av min son och vara närvarande med honom. Inte låta längtan överskugga det fina vi har. Vår fina lilla familj. Självklart kommer jag ibland längta så det gör ont, gråta och deppa ihop. Men bara tillfälligt, det ska inte bli allt livet handlar om.

Pratade med grannen idag. Hon är gravid igen. Fjärde barnet och nej det var inte planerat. Hon ojade sig över tajmingen med nya jobbet och kaoset som redan är med tre barn.

Avundsjukan och bitterheten, sorgen och orättvisan. Så länge jag har sluppit er. Ända sedan jag blev gravid har jag varit så nöjd, så normal och inte längre utanför. Nu känns det återigen som att jag står ute i kylan och flåsar på fönstret medan alla andra leker inomhus. Syskonkontakt så stark att jag blev förvånad. Det är tufft att ha en bebis och jag förstår såklart att det är väldigt mycket tuffare med två. Ändå. Tänk lyckan över fyra barn. Syskonskara. Storfamilj. Kärlek och tillhörighet.

Jag tycker bra om grannarna och deras barn. Unnar dem glädjen och försöker komma ihåg att var och en har sitt. Jag vet inte hur deras liv är.

Tänk att själv välja hur många barn man vill ha. Tänk att kunna välja när man ska få dem. Tänk att få dem utan tunga provrörsbehandlingar. Tänk att slippa utanförskap, längtan, förtvivlan, hopp som släcks och som tänds igen.

Och jag vet. Jag är redan lyckligt lottad. Jag har ett litet längtansbarn. Jag är mamma. Vi är en familj. Men syskonlängtan är väldigt primitiv, djurisk och ologisk. Jag vill också.

Känns konstigt att gnälla över förlossning, amning och det sömnlösa småbarnslivet. Att vara missnöjd med mammakroppen. Efter år av barnlöshet. Efter IVFer, efter längtan om barn. Efter att ha välsignats med ett friskt gossebarn. Världens finaste. Världens bästa. Känns som att jag förråder honom med mitt gnäll. Är otacksam. Det är lyxproblem jag har. Den barnlösa versionen av mig själv är fly förbannad.

Ligger och tittar på min sovande bebis. Han är helt perfekt. Så ljuvlig. Jag har fortfarande svårt att fatta att han är här, att jag är mamma. Hans små fingrar med de små naglarna jag klippte imorse, hans böjda ögonfransar han ärvt av sin pappa, det stora huvudet med det glesa håret som börjar ta fart, den lilla randiga bodyn och nallen han tullar med innan han somnar eller somnar om. Min älskade bebis, jag är så tacksam för dig!

Helt plötsligt är huset tyst. Lugnet lägger sig över kaoset. Det enda som hörs är kattens spinnande. I köket gapar diskmaskinen halvtömd och på bordet finns frukostrester. Dörren till toaletten är vidöppen och alla lampor lyser. Tvätten hänger i vardagsrummet, torr sen flera dagar, och leksaker ligger spridda över allt. En filt som blev ratad i sista minuten ligger på hallbänken och dörrmattan är på sniskan. Åh som jag älskar familjelivet! Det är så härligt hemtrevligt och levande. Sån kontrast mot de längtande, förtvivlade och tysta barnlösa åren. Tacksamheten över att nu vara hel, att nu ha en ljuvlig bebis och att få vara någons mamma.

Idag är det mammavilodag. Pojkarna är bortresta ända till kvällen och jag får göra vad jag vill. Inte krav, inga måsten och inga tider att passa.

En mammakompis och hennes bebis är på sjukhuset. Han har haft kramper och nu utreds varför, kanske är det epilepsi. Lider med dem. Jag skulle vara skräckslagen om det var min bebis. Hoppas det inte är något allvarligt. De har redan haft en tuff start, önskar så att de får ett "vanligt" föräldraliv snart. Samtidigt som jag har en klump i magen för deras skull och den lilla bebisens skull, är jag tacksam. Tacksam över att vårt längtansbarn är friskt. Tacksam att vi hade det tuffa innan han kom. Tacksam att han är här och utvecklas och växer som han ska. Tack.

Javisst jag har svårt att somna om nu igen. Träffade en vän igår och det slog mig att jag inte är så fäst vid mina gamla nära vänner längre. Jag är förändrad efter utbrändheten. Förr var jag alltid den de kunde ringa när som helst med sina problem, den som alltid frågade hur de mådde-på riktigt, den som alla anförtrodde sig åt. Själv anförtrodde jag mig inte alls. Det var en envägskommunikation jag inte är stolt över, men jag visste inte bättre. I vilket fall är det så mycket lättare med nya vänner. Där kan jag vara den nya Sara direkt. Har redan prövat dem genom att berätta om utbrändheten och vara öppen, ställa in besök för att jag är utmattningstrött osv. Jag förstår att det är jag själv som inte öppnat upp, men någonstans är jag också besviken över att de inte funnits där mer genom barnlösheten och utbrändheten. Varit större stöd. Visat mer förståelse. En av dem blev besviken när jag inte orkade höra hennes gravidbekymmer och finnas där för henne när hon var gravid och jag var alldeles trasig i själen efter vårt första misslyckade IVF-försök. Vår vänskap har aldrig riktigt repat sig.

Så jag känner att jag inte får tillbaka min investerade tid och mitt eviga stöd. Det funkade bara åt ett håll, när jag fanns där för dem. Arbetskollegor och nya mammavänner har funnits där mer.

Det känns lite sorgligt, men jag tror att jag kommer lämna de flesta gamla vänner bakom mig och göra plats för nya. Säkert kommer vi träffas då och då, men jag kommer aldrig igen ta min egen energi och ge till dem. Jag kommer inte ställa upp, finnas där som trygghet i vått och torrt och lyssna på deras problem.