Mitt i allt gnäll, trötthet och bitterhet över min barndom så är jag idag på julafton också extra tacksam. Tacksam för vårt mirakel. Vår lilla bebis som underhållit och charmat alla. Det här är min första jul som mamma. Jag älskar att vara mamma!

Efter barn. Jag är så ruggigt tacksam över att jag till slut fick min son. Min fina friska baby. Vilken lycka. Jag har följt många längtansbloggar genom åren, sett de flesta få sina plus och bebisar. Några få står och stampar fortfarande. Jag sörjer med er även om jag inte känner er. Sörjer och hoppas ni en dag får ert barn. På vilket sätt det nu än blir. Spontant, äggdonation, adoption eller IVF. Ett barn är ingen rättighet, men den brinnande längtan gör ändå att jag hoppas att alla som vill en dag får uppleva hur det är att bli förälder.

Jag och min nyfunna mammakompis har fikat, promenerat och fikat med våra bebisar idag. Och såklart pratat! Vi har pratat på riktigt. Allvarliga grejer. Barnlöshet. Moderskänslor. Sjukdom. För tidigt född. Anknytning. Kuratortider. Känslor vi skäms över. Höga skattningssiffror. Det tog emot först. Men ibland måste man satsa, investera. Det funkar inte om bara dem ena berättar, blottar sig och står sårbar. Det handlar om ömsesidigt förtroende. Hon är lätt att prata med. Det blir aldrig tyst. Samtalsämnena kommer av sig själva. Det är extremt högt i tak.

Men det tar energi att öppna upp om sitt innersta, tar energi att bemöta någon annans innersta. Jag orkar inte prata om sånt här varje gång vi ses. Det känns bra att lägga korten på bordet, lära känna varandras både glada och ledsna sidor. Men just nu är jag på jakt efter positiv input, glädjefyllt gänge. Ältat har jag gjort och känner mig klar med. Jag vill lämna barnlösheten och gå vidare. Lämna utmattningen och gå vidare. Vill leva i nuet. Njuta. Vara mamma. Älska och bli älskad.

Idag ska jag pröva en ny öppen förskola tillsammans med en annan mamma och våra bebisar. Mamman har jag träffat några gånger på vår vanliga öppna förskola och igår bytte vi nummer. Ska bli spännande! Denna öppna förskola ligger närmare oss, så hoppas verkligen det är bra där. Är skönt med promenadavstånd.

Det är som en egen värld för mammor. Vi har så mycket gemensamt och det är så kul att se bebisarna tillsammans. Vi delar erfarenheter och råd. Jag älskar det! Det är som jag trodde och mer därtill, när jag var barnlös och kände det stora utanförskapet. Det var inget påhittat. Jag var verkligen utanför. Nu är jag med. Medlem i mammaklubben. Det känns fantastiskt! Jag är så glad.

Andas ut. Mensen kom till slut. 1,5 vecka sen. Aldrig hänt förut. Tänk att jag som en gång varit ofrivilligt barnlös och längtat efter plus på stickan nu blir så lättad av minus. Nu är det tid för återhämtning, bli frisk, ägna oss åt varandra som par och familj. Njuta av och finnas där för mitt älskade längtansbarn. Mina pojkar, det bästa jag vet.

På söndag är det första advent. Sambon och sonen satte upp ljusslingor på altanen idag, blev så himla mysigt! Kände förändringen i hela kroppen. November är snart förbi. Nu kommer advent, lucia och jul att lysa upp mörkret. Vi har snart lagt årets jobbigaste månad bakom oss. Vi har också lagt stora delar av mitt återfall bakom oss och är påväg framåt igen. Framåt och uppåt.

Om nu bara mensen vill komma så känns livet rätt bra! Har haft ont magen idag. Fryser. Svartnar för ögonen. Trött. Fysiskt trött. Andfådd av promenaden. Svullna bröst. Vad är förkylning? Kan resten vara tecken på mens? Graviditet? Märker att mina tankar cirkulerar runt runt runt kring det här. Inte konstigt jag är trött. Att vänta är inte min bästa egenskap.

Gnällig, ont i kroppen, frusen, ledsen. Jag vill ha svar. Orkar inte vänta. Läste om låghormonare. På familjeliv såklart. Vet inte om det finns på riktigt, vet ni?

Negativt test och mensen är en vecka sen. Vad håller kroppen på med? Det står 97% säkerhet på testet, så nog borde jag kunna lita på det. Är det stress, oro som gör mensen sen? Kan den komma någon jäkla gång så jag slipper fundera på det här?

// orolig, frustrerad, trött men sömnlös