Idag har vi planerat att hälsa på hos en annan bebis. Men jag är trött. Vet inte om jag ska ställa in? Igår pushade jag mig, vi hade trevligt och allt gick bra. Vad händer om jag gör det igen? Kommer snart ett nytt återfall då?

Och om jag ställer in, hur blir det att trött ta hand om bebis själv. Uttråkad bebis. Hela dagen. Sambon ska ut ikväll. Kanske är det det som spökar. Jag brukar bli trött och orolig av den extra belastningen det innebär när han är borta. Dessutom jobbar han förmiddag imorrn med. Åhhhh, jag blir galen av allt kännande, analyserande och planerande.

Egentligen handlar det om att jag hatar ställa in. Egentligen är lösningen enkel. Stanna hemma, ta det så lugnt det går med bebisen och sov när han sover. Är jag trött och helt slut i eftermiddag får sambon stanna hemma ikväll. Det är dags att bromsa nu. Inte gasa mig genom det här. Lyssna på kroppen. Lyssna på magkänslan och intuitionen. Vad gör det om jag skulle vila för tidigt eller för mycket? Efter utbrändheten vet jag väl bättre än att balansera på andra sidan. Hellre för mycket energi än slutkörd.

Gilla läget. Det finns dem som har det värre. En dag är jag frisk.

Idag på min morgonpromenad kände jag mig trött. Kände behov av vila. Under BKn kände jag samma sak. När jag packade och när jag väntade på bussen. Själen var tydlig. Jag borde ställt in och stannat hemma.

Men jag orkade inte. Orkade inte vara sjuk, göra andra och mig själv besvikna. Sitta hemma och stirra med understimulerad bebis. Ställa in. Hatar att ställa in. Planerad vila är en sak, ställa in en helt annan.

Gjort är gjort. Vi är hemma igen och sambon har precis avlastat. Jag får kvällen för mig själv. Läsa, ta det lugnt och ladda batterierna. Hoppas det ska räcka. Hoppas jag ska orka morgondagen. Nu finns inget jag kan göra mer än att ta det lugnt och låta det bli som det blir.

Ibland när någon frågar om att ses eller göra något en viss dag så får jag en gnagande känsla. Måste börja lyssna på den. Gjorde det i helgen när en kompis frågade om onsdagen. Sa nej och bokade in fredag istället. Lät onsdagen vara tom. Vilket behövdes. Igår var jag inte alls sugen på att ta oss ut och vara social. Ville vara hemma. Sen att jag gjorde lite mycket här hemma är en annan sak. (Eller kanske att jag gjorde det medan jag hade hand om bebisen.)

Bra gjort Sara!

Är helt stel i axlarna efter en natt på madrassen i gästrummet. Då är det därifrån och inte från stress som det onda kommer. Var lite orolig häromdagen. Ska inte sova på den mer.

Det var skönt att sova ifred. Liksom bli bortkopplad från allt ansvar. Inte ens höra bebisen. Jag körde på lite hårt igår. Måste lära mig att slappna av när jag har bebisen, även om det är rörigt runtomkring mig. Kunna sitta med när han leker utan att plocka tvätt samtidigt eller fippla med telefonen. Bara vara närvarande, njuta av honom och ge honom min uppmärksamhet. Ge oss några sådana stunder varje dag.

Nu har vi iaf ett städat hem, en nästintill tömd tvättkorg och fylld kyl/frys. Vi har även mat för idag klar.

Idag och imorn har jag bokat in saker med vänner, hoppas det ska kännas kul och inte kravfyllt! Jag var så understimulerad efter helgen att jag bokade in saker fyra dagar den här veckan. Ska bli spännande att se om det är för mycket eller lagom.

Efter en lugn helg så har jag och bebisen varit aktiva både måndag och tisdag! Babycafe och öppna förskolan, båda på promenadavstånd. Tiden har svischat förbi. Det går verkligen i ett medblöjbyten, mat, lek, packning, disk, barnvagnspromenader och aktiviteterna. Jag gillar att GÖRA saker. Få vara praktisk. Inte tänka så mycket. Det passar oss bra med en aktivitet om dagen. Öppna förskolan är så lagom med sina 2,5 timme. Packa och ta oss iväg, vara där och sen ta en omväg hem. Slutligen packa upp och äta.

Nästa vecka är en grisvecka. Både läkarbesök och kuratortid. Blä. Nödvändigt men så mycket tråkigare än bebisaktiviteter. Det sura är att jag kommer behöva ta det lugnt runt omkring, för att palla det nödvändiga. Men inget att gräma sig över, nu är det såhär.

1) Ofrivilligt barnlös- bebisen var lösningen ??
2) Kass situation på jobbet- byt jobb!
3) Dålig relation med pappa- efter att ha försökt allt återstod bara en brytning
4) Dominant mamma med höga krav på mig- begränsa henne. Kom ihåg att jag varken behöver göra som hon vill eller tycka lika om allt. Undvik henne när jag är trött, har svårare att stå emot alla åsikter då.
5) Hatar att vara sjuk - se till att hålla hårt i promenader, BK, avslappningsövningar, bearbeta saker som händer, få egentid, säga nej och lyssna på mig själv. Kom ihåg att det är alldeles tillräckligt att vara otillräcklig.

Känslorna och hopplösheten har studsat runt i kroppen. Likaså glädje och framtidstro. Upp och ner. Men av någon anledning har jag inte orkat skriva här. Känns som att jag är trött på min egen röst, mitt eviga svammel och att saker och ting hela tiden upprepas. Svårt att somna om på nätterna, det vet ni redan vid det här laget. Mår bra av promenader, egentid och att gå på aktiviteter med bebisen. Slits mellan behovet av egentid och att inte vilja lämna bebisen. Funderar på mina relationer, maler saker om mina föräldrar och vänner om och om igen. Jag ser ju det i tidigare inlägg, att samma tankar återkommer. Är så trött på mina tankar. Trött på mina reflektioner. Är jag inte klar snart? Är jag inte medveten om mig själv och omgivningen redan? Har jag inte accepterat och gått vidare? Känns som att processen är satt på repeat.

Min vän, en av få som verkligen funnits där under utbrändheten. Vi delar erfarenhet av depression och har delat det mörka med varandra. Nu då? Nu när jag börjar bli frisk, inte längre har så stort behov av att prata djupt. Vad finns kvar? Har vi något annat gemensamt? Mitt liv kretsar mest runt bebisen nu. Hon har inga och vill inte ha några barn. Kanske är vi klara med varandra? Kanske kan vi utvecklas? Göra något roligt ihop? Bowla? Dricka vin? Gå på bio? Inte fika, luncha eller på annat sätt bara prata. Det ger mig inget längre.