Ångesten slingrar sig in, droppar oförsynt på mig och försöker ta över mina tankar. På onsdag är det kuratorbesök och all skit ska upp på bordet. Jag är nervös över att det kommer bli jobbigt. Allt det jag satt på paus, i väntan på kuratortiden, börjar nu bubbla upp. Jobbiga händelser, tankar och känslor. Förstörda relationer. Oro. Sjukdom. Hopplösheten.

Gör vad jag kan för att stå emot. Fokuserar på älskade bebisen, som jag ska få tillbringa eftermiddagen med. På underbara sambon, min klippa i allt det svåra. På allt bra jag har här i livet.

Ska sysselsätta mig idag. Orkar inte tänka, känna och oroa mig. Tror inget gott kan komma av det. Lite rädd att köra slut på mig i min iver att inte känna. Så som jag gjorde före smällen i väggen. Men då höll jag också på i åratal, nu handlar det om två dagar. Dessutom tar jag tag i mina problem på onsdag, jag låser inte in dem och kör på som jag gjorde förut. De ska upp fram och bearbetas, men inte idag.

Hjälp. Hoppas det här funkar.

Snart är det dags igen. Beställa läkartid och träffa en ny fjärde läkare. Ha kontakt med försäkringskassan igen, tack och lov har jag en bra handläggare som följt mig sedan smällen i väggen för drygt två år sedan. Så är kuratorn tillbaka efter lång sjukskrivning och jag ska åter igen öppna upp och titta på de skavande pusselbitarna. Sjukgymnasten är åter från julledigheten, men henne vet jag inte om jag har kraft att träffa i den här vevan även om det skulle vara bra för mig. För samtidigt har jag en liten bebis, både jag och sambon söker nya jobb och jag har just trappat upp till 75% föräldraledig.

Det kommer antagligen bli några tuffa veckor. Men när de är över kommer jag också antagligen må bättre än innan. Nu kör vi!

Jag har gått en lång slingrig väg, stundtals i uppförsbacke, ibland i nedförsbacke och vissa gånger har jag fått klättra uppför bergsväggar och kastat mig utför stora stup. Jag har gått långt. Jag har varit modig, envis och viljefylld. Jag har gjort allt i min makt för att hålla det löfte jag gav mig själv om att ställa allt tillrätta igen. Den där dagen när jag insåg att jag hade kört mig själv in i väggen, att jag inte kunde skylla på någon annan. Ansvaret var och är mitt eget.

Ibland blir jag trött och ledsen. Idag är en sån dag. Jag har som sagt gått långt, men är ändå inte framme. Hur lång är vägen egentligen och vad är målet? När får jag leva på riktigt igen? Sådär varje dag som friska människor gör.

Vaknat av bebisen flera gånger. Sambon är långsammare med nappen efter ett par öl och en whiskey till fredagsmyset. Alkohol och barn, en fråga jag inte orkar skriva om just nu. Men nu är jag trött, less och som sagt vaken. Vill sova, men så fort jag blundar tänker jag på massa saker. Snurr snurr. Viktigt och oviktigt i en salig röra. Intryck från veckan, tankar på problem, tankar på framtiden och trams. Hör bebisjoller från nedervåningen, där de lagt sig för att jag ska få sova själv sista timmarna. Önskar jag kunde strunta i sömnen, gå upp och påbörja dagen istället. Men vet att jag är beroende av sömn och vila för att orka. 75% nu. Säkert en bidragande orsak till att jag är vaken.

Precis när jag är på bristningsgränsen, då somnar han och sover två timmar. Jag sover en timme bredvid och fick sen egentid. Känner mig som en ny människa! Snart kommer sambon hem och det är fredagskväll. Jag har gjort första veckan med 75% mammaledighet (med paus för lite röda dagar) och är stolt över mig själv!

Känner mig stark. Själsligen och självkänslomässigt. Däremot trött i hjärnan och ögon som gärna går igen. Har tagit på krafterna att koncentrera, fokusera och producera jobbansökan, pensionssparande och ringa runt för att lösa lillens ersättningsproblem. Känner av begränsningen, utmattningströttheten. Å andra sidan kanske jag alltid känt såhär vid överansträngning, men tidigare nonchalerat och kört på? Jag menar sambon blir också trött av dessa saker, jag orkar till och med mer än honom. Så kanske är det inte sjukdomssymptom det jag känner utan något normalt?

Förut hade jag stark förväntansoro. Kunde få panikattacker, låst hjärna och bli oförmögen att ta mig igenom vissa situationer. Dränerad på energi och körd i bott, bara av tankar inför.

Jag märker fortfarande att vissa saker ligger och drar energi innan de ska göras. Att jag oroar mig. Men det tar mindre och mindre och jag har lärt mig att ignorera oron och inte ge den samma utrymme som innan när den tog över hela min värld. Klarar lättare genomföra, utan panik och låst hjärna. Det är skönt.

Något som istället kommit är att räkningen kommer efteråt i form av sömnstörning. När jag gjort något tufft ligger jag vaken efteråt istället. Varför har det blivit så? Jag saknar den där lättnaden som kom förut. Lättnaden när något var avklarat och visat sig vara mindre hemskt än jag trott.

Äntligen är snart ledigheterna över och hon återkommer. Vet inte exakt vilken dag, men hoppas på snart. Vacklar lite i mina stora tuffa beslut. Behöver hennes ord, hennes stöd och synsätt. Bekräftelse på att jag är på rätt väg.

? Gjort slut med pappa (får man verkligen göra så? Och har jag traumatiserat mig själv för livet nu?)
? sökt jobb (är jag frisk nog? Är det här ett passande jobb? Borde jag välja något enklare? Arbetsträna?)
? förlossning, amning och första tiden med bebisen (hur ska jag någonsin våga igen?)