Hade egentligen inte förväntat mig annat. Fem timmars sömn är rätt hyfsat med tanke på gårdagen. Det är ingen panik eller katastrof. Vi har inga planer idag eller imorgon, utöver min klipptid idag. Så det finns möjlighet till återhämtning, vila och sömn senare.

Så var det gjort. Kortfattat per sms. Tre dagar före julafton. Kan tyckas fegt och hårt. Men man får vad man förtjänar. När jag satt på trappen och väntade färdigpackad för pappahelgen och du inte dök upp. Fotbollsmatchen du sagt att du skulle se, men aldrig kom till. När farmor var döende och du inte ringde mig för att berätta det. När du hälsade på och blev full, gick på fest med nyfunna vänner i min stad. När du glömde ringa mig på julafton. När min 7 år yngre bror fick eget rum och jag sov på golvet i tvättstugan. När min bror fick en cross och jag en femhundring utan kort i födelsedagspresent. Men kanske mest när jag som vuxen sträckte ut handen, var beredd att förlåta, prata ut och förbättra vår relation. Ge dig möjlighet att vara morfar även om du missade att vara pappa. Utan annat gensvar än att rannsaka mig själv, försvarstal om att allt var mammas och mitt fel och att han själv bara är ett offer. Du kämpade inte för mig som barn. Du kämpar inte för mig som vuxen. Du kämpar inte gör att få en relation med ditt enda barnbarn. Nä. Du förtjänar faktiskt inte bättre än ett sms tre dagar före jul.

Jag är så jäkla glad ikväll! Har haft en rolig dag med besök av en annan bebis med mamma. Insett att vi är väldigt lika. Liknande erfarenheter. Vi förstår varandra. Samtalsämnena går i varandra, hinner knappt klart med ett ämne innan nästa tränger sig in. Hur kan det finnas så mycket att säga. Om allt. Mammarollen, bebisarnas magar och mat, papporna, jul, svärföräldrar, prestationskrav, tävlingssinne, svår sjukdom, föräldrar, jobb och renovering. Salig mix. Ärlighet. Öppenhet. Sårbarhet. Igenkänning. Förtroende. Vänskap? Vi har kommit varandra väldigt nära på några få veckor. Vet mycket som är privat och gömt. Och bebisarna. De har upptäckt varandra och blir glada av stimulering och lek.

Glädje i att ha hittat en vän. En vän som respekterar och i många fall förstår min resa. Glädje i att få leva. Ha möjligheten att hitta på saker med bebisen. Träffa nya vänner. Klara ha nytt folk hemma i huset. Ta emot dem osminkad utan hembakat bröd och liksom duga ändå. Räcka till. Bli omtyckt för den jag är. Glädjen över att bebisen äntligen är här. Över min fina sambo. Över livet och den stjärnklara himmelen. Det faktum att jag såg himlens stjärnor och det stora i det, trots promenad med både bebisar och en pratande mamma. Jag älskar mitt liv. Jag är tacksam över mitt liv.

Som fd utbränd har jag blivit alltför väl bekant med kroppens varningslampor. Förr ignorerade jag dem. Huvudvärk har väl alla ibland? Likaså stela och ömma axlar. Måste vara all tid framför datorn? Nä, ta två alvedon och lägg i en växel till.

Jag har nu äntligen lärt mig respektera kroppen. Mina alldeles egna varningssignaler som jag nu och i framtiden behöver vara vaksam på. För att må bra. För att inte bli sjuk igen. För att kunna finnas där för min son. Alla har olika signaler, det här är mina:

1) Stel och ont i axlarna. Det här är ofta den tidigaste signalen. När jag är stressad och pressad drar jag upp axlarna och spänner mig. Någon form av försvarsställning antar jag. Säkert andvändbart på stenåldern, men nu resulterar det bara i smärta.

2) Huvudvärk. Inte så vanlig längre, eftersom jag ser till att vila och återhämta mig innan de spända axlarna leder till spänningshuvudvärk.

3) Varm och eksemig. Det är fascinerande hur eksemen blommar upp när jag känner krav eller när allt rullar på för fort. Det här är också ett symptom som kommer snabbt. Lugnar jag med mig tonar de snabbt bort igen. Kör jag på blir de djävulska. Det här är väldigt smart av kroppen. För hur mycket jag än vill köra på och blunda för kroppens behov av vila, så är det inte kul att gå ut bland folk med igensvullna ögon. En kille på jobbet tog mig åt sidan en gång och frågade om min sambo var våldsam...

4) Sömnstörningar. Vaknar vid tre med snurrande tankar. Ligger vaken i timmar, trött men utan att kunna somna. Det här är ett allvarligt symptom. Bromsar jag inte här startar en väldigt negativ spiral. För att återhämta mig behöver jag sömn, men för att kunna sova behöver jag återhämta mig. Det här behöver brytas snabbt!

5) Ångest och svarta tankar. När allt känns omöjligt. När problemen är många och lösningarna obefintliga. När allt känns som krav och måsten. När otillräckligheten äter upp mig. När jag inte längre vill leva. Det här är ett sent symptom. När jag kommer hit är det handbromsen som gäller på riktigt. Det är fruktansvärt att vara i detta mörker.

Fick ställa in dagens planer till förmån för vila och återhämtning. Känner nu efteråt att det var rätt beslut att inte pressa mig. Jag måste sluta lägga i en högre växel när jag är trött och istället bryta för vila. Jag vill inte att livet ska gå i 120. Jag vill ha tid att njuta och andas. Återhämtning är skönt och inget straff. Det är okej att göra ingenting. Även om det nu är svårt med bebis att göra ingenting. Men bara det att ligga bredvid och titta på när han leker, istället för att vika tvätt eller annat. Istället för att fippla med telefonen.

En vilodag är över och jag har bestämt mig för att ringa pappa imorn och föreslå några datum att ses. Har också bestämt mig för att sambon och sonen får åka själva till svärföräldrarna och julfira i förväg.

I januari trappar jag upp till 75% föräldraledig. Det blir lite längre dagar med min skatt. Hoppas det kommer funka! Känns helt okej själsligt, ekonomiskt och för självförtroendet. 75% är inte illa. Håll en tumme eller två för mig?

Jag kan inte vara överallt på julafton. Jag är deltidssjukskriven. Vi kommer fira julafton hos mamma. Jag orkar inte med fler besök än så under den resan. Vägrar få bakslag i utmattningen för pappas skull. Han får komma hit och hälsa på några dagar senare när jag vilat.

Orkar inte ringa honom nu. Gör det imorn efter mer sömn och promenad. Det viktiga nu är att jag mår bra och blir frisk. Att min son och sambo mår bra. Pappas eventuella besvikelse får han själv hantera.

Kan inte somna om. Tankar som snurrar. Samtal med andra. Förlossningen. Kommande kuratorsamtalen. Sambons rädsla för att jag överbelastar mig. Kanske har han rätt, kanske är vakenheten nu en signal på det. Paniken lurar i hörnen igen även om jag än så länge håller den på avstånd. Frustration över att vara vaken nu. Över att behöva kräva eget utrymme imorn för att sova ikapp. Över att ställa in öppna förskolan imorn. Sista innan juluppehållet. Vill så gärna gå. Tänker fula tankar att det är sambons fel som prompt skulle gå på julbord i sista minuten i lördags och därmed överbelasta mig.

Det är på nätterna det kommer fram om jag gjort för mycket.

Kanske klarar jag inte av att träffa nya mammor på tu man hand. Det blir för mycket djupt prat. Jag vet inte hur mycket utrymme jag har för det.

Fan. Inga lösningar kommer hittas nu i natten. Världen är upp och nedvänd vid den här tiden. Får försöka somna eller kliva upp en stund. Klippa av tankarna och ta dem imorn.

Mörka tankar smyger närmare. Lurar runt hörnet och står redo ifall jag sänker garden. Jag är trött, det är därför jag tänker mörkt. Jag önskar att kopplingen inte var så direkt. Men jag vet. Jag gjorde för mycket igår. Dessutom för andras skull. Jag betalar deras räkning nu i min ensamhet.

Jag hatar när mörkret omsluter mig. Det är som att bli avskärmad från verkligheten. Bli blind från allt fantastiskt jag har i mitt liv. Bli avtrubbad i kärleken. Sålla bort allt positivt och förstora det negativa.

Jag. Måste. Vila.