Jag och min nyfunna mammakompis har fikat, promenerat och fikat med våra bebisar idag. Och såklart pratat! Vi har pratat på riktigt. Allvarliga grejer. Barnlöshet. Moderskänslor. Sjukdom. För tidigt född. Anknytning. Kuratortider. Känslor vi skäms över. Höga skattningssiffror. Det tog emot först. Men ibland måste man satsa, investera. Det funkar inte om bara dem ena berättar, blottar sig och står sårbar. Det handlar om ömsesidigt förtroende. Hon är lätt att prata med. Det blir aldrig tyst. Samtalsämnena kommer av sig själva. Det är extremt högt i tak.

Men det tar energi att öppna upp om sitt innersta, tar energi att bemöta någon annans innersta. Jag orkar inte prata om sånt här varje gång vi ses. Det känns bra att lägga korten på bordet, lära känna varandras både glada och ledsna sidor. Men just nu är jag på jakt efter positiv input, glädjefyllt gänge. Ältat har jag gjort och känner mig klar med. Jag vill lämna barnlösheten och gå vidare. Lämna utmattningen och gå vidare. Vill leva i nuet. Njuta. Vara mamma. Älska och bli älskad.

Jag staplar ostadigt och nervöst fram på ny stig. Idag görs ett stort steg i min tillfriskningsprocess. Idag kommer min nya mammakompis med sin lilla familj hit och fikar. Vi har städat, förberett fika och gjort oss iordning. Fina bebisen är exemplarisk och sover nu en stund innan de kommer. Det känns så roligt att få göra saker, klara vara social, klara träffa nya vänner. Få leva. Efter så lång tid på botten är jag påväg upp. Tack.

Idag har jag och bebisen hälsat på hos nya bekantskaper. En annan bebis från öppna förskolan som lustigt nog har samma namn som min bebis! Trevlig fika med massa bebisprat blev det! Nu är vi trötta båda två. Allt tajmade så himla bra med bebisens rutiner, han sov och åt duktig före avresa. Var glad bebis på plats, åt en flaska och sen somnade han på två sekunder i bilen hem! Nu har jag nattat om här hemma och hoppas på lite egentid.

Jag är så glad över min resa. Jag har kommit så långt! Tänk att jag varit på öppna förskolan och hittat nya vänner. Tänk att jag klarat köra bil (fick pausa det ett tag iom utbrändheten), träffa nytt folk, vara i social och ny miljö i två timmar utan ångest och tunnelseende. Det är magiskt att få leva efter att ha varit så fruktansvärt sjuk. Att få vara JAG igen. Dessutom har jag utmanat min utseendefixering. Förr var jag alltid sminkad och fixad. Mina nya vänner har inte ens sett mig i smink. Bara en sån sak. Viktigt för mig själv att se att det aldrig har hängt på utseendet. Jag har lika lätt (kanske till och med lättare?) att skaffa nya vänner osminkad och utan toppmoderna kläder. Heja mig. Modiga mig.

Och ikväll är det fredag! Yaj!! Fredagsmys!

Vad sa jag? Vad sa dem? Vad tycker de om mig och min bebis?

Jag vet så väl att det inte spelar någon roll. De får tycka vad de vill. Människor nära mig, sambo, bebis, föräldrar, svärföräldrar, nära vänner de tycker om mig oavsett. Den viktiga frågan är egentligen vad jag tycker om dem? Är det nya bekantskaper jag vill bygga vidare på? Fick jag ut något av att träffa dem? Gillade jag dem? Vad de tycker och tänker om mig har inte jag med att göra.

Min fina sambo tröstar och säger att det är normalt. Det är tankar han också skulle haft. Jag är modig som träffar nya människor, i ny miljö med en liten bebis att ta hand om samtidigt. Ångesten är vanlig, om än kanske förstärkt av min utmattningsproblematik. Nu har han somnat om. Mitt stora stöd här i livet. Jag är så tacksam att han finns. Ska försöka sova lite till jag med!

Jag älskar mitt liv! Älskar min sambo och min son! Älskar att solen tittar fram idag! Älskar livet som mamma! Idag är en jäkla bra dag :)

Jag känner hur jag bit för bit blir mig själv igen. Utan de självskadliga bitarna. Ett renare jag. Ärligare och sannare mot mig själv. Ett roligare och mer njutbart sätt att leva. Inte längre bara överleva. Är så tacksam mot mig själv för att jag jobbat mig genom väggen och ut på andra sidan. Är tacksam för all professionell hjälp jag fått. Tacksam för min sambos eviga stöd.

Tacksam för att jag känner igen mig själv igen. Den utåtriktade och sociala tjejen som varit gömd ett tag. Den roliga, omtyckta och enkla sidan hos mig själv. Nu med ett annat djup, mer empati och visdom. Men samtidigt densamma glada och trevliga. Jag älskar mig själv! Jag är fantastisk!

Skulle kunna ha en egen kategori till det här på bloggen. Märker att jag funderar mycket kring sömn och påverkas mycket av dålig respektive bra nattsömn.

Nu har jag sovit två nätter uppe i sovrummet hos sambon och sonen. Igårnatt sov jag dåligt, mest pga sonen som först var sen med att somna för natten och som jag sen gick upp tidigt med. Jag är verkligen beroende av att få 7-8 timmars sömn. Inatt har jag däremot sovit bra! Blev väckt vid 2 när sonen ville ha nattmål, men det fixade sambon och jag fick och kunde (!!) somna om! Det är en sån befriande känsla att somna om enkelt, utan att vända och vrida i timmar först.

Idag är det öppna förskolan. Har stora förhoppningar om att orka gå dit. Sonen är nog inte förkyld. Sov 3,5 timme igår eftermiddag och var sedan sitt glada jag igen. Antagligen var det bara så att han låg efter med sömn.

Sitter hos en nära vän och pratar medan våra små avbryter konstant. Av någon anledning öppnar jag upp och berättar om min oro över att komma ut i jobb igen efter utbrändheten, min oro över att byta läkare igen och mina tankar kring hur försäkringskassan och arbetsförmedlingen fungerar... Sen är det som att jag ser allt utifrån, förstår hur hon hör det, hur jag själv hade hört det innan jag själv blev svårt sjuk. Det blev så tydligt att vi stod på varsin sida. Hon arbetsför och duglig, jag en glidare på staten som till råga på allt gnällde på systemet. Kanske tänkte hon inte alls så. Kanske är det bara mina egna fördomar. Mina fördomar om att jag borde vara tacksam och inte klaga. Att jag borde skärpa mig och bli frisk, jobba 100% igen.

Men jag vet ju innerst inne att utbrändhet inte är något man kan skärpa sig upp ur. Hade det handlat om vilja hade jag varit frisk för längesen. Såklart jag vill jobba och vara frisk. Jag tror inte det finns någon som vill vara sjuk.

Det gör mig sjukare än jag egentligen är. 14-1830 var dåligt. De flesta öppna förskolor osv är på förmiddagen. Nu har tiderna blivit ännu sämre 15-1930. Vad fan ska jag och sonen göra då? Dessutom lördagar 10-1530. Halvtidssjuk och halvtidsmammaledig låter jättebra för mig, om man tänker att sambon skulle vara borta 8-1230. Piece of cake! Men att gå och snåla med energin hela dagen, för att sen ha sonen själv hemma på kvällen. Varje kväll. Om han hade ett 7-16 jobb kanske jag inte ens skulle behöva vara sjukskriven. Jag skulle iaf lätt klara 75%. Men nu. Dygnet blir upp och nervänt. Jag törs inte gå upp för tidigt på morgonen ifall det gör mig trött på kvällen. Som utbränd tenderar ju energin att ta slut framåt kvällen. Min energi räcker inte alltid hela dagarna som för andra. Jag hatar verkligen hans jobb.