Jag är så less. Jag behöver sömnen så väl. Återhämtning. Energi. Ändå ligger jag här och vrider och vänder mig i sängen igen. Förkylningen väckte mig och utmattningen håller mig vaken. Den och katten. Jag känner mig stressad. Stressad över att bebisen också håller på att bli sjuk och därför sover oroligt uppe hos sambon. Stressad över att det gör sambon trött och att jag behöver avlasta. Trodde tidigt sänggående skulle ge mig återhämtning före eventuell matning och pysslande med bebisen. Men icke. Svårt att somna igår kväll. La mig 22 och somnade vid 00? Vaknade vid 03:30 igen. Känns onödigt att somna om nu, eftersom bebis och sambo ändå snart väcker mig. Tankfälla deluxe. Känner mig pressad att börja dela bebisens bättre med sambon igen. Tänker att han har tagit nätterna så många veckor nu. Det känns orättvist och tungt för honom. Känner mig pressad att vara friskare än jag är. Hur länge ska jag sova i gästrummet egentligen? Ångrar att jag för tre nätter sedan la mig att sova hos familjen. Hade två bra nätter i ryggen med oavbruten sjutimmarssömn och var alldeles för kaxig. Sen gick det raskt utför. Bebisen hade gnälligaste natten på evigheter och vaknade hela tiden. Jag blev psykiskt vansinnig av att få så upphackad sömn och efter några omgångar låg jag vaken. Igen. Sedan två nätter tillbaka på gästsoffan, men inte kan jag sova för det. Känner pressen att klara nätter med bebisen. Min sambo säger att det inte är någon fara, men jag tror honom inte. Och såklart stressen över att sömnproblemen återvänder när jag ska kliva in i tredje upptrappningsveckan. Har jag gjort för mycket? Vilat för lite? Är uppe i varv igen? Kommer jag snart få ett nytt återfall? Behöver jag två dagars paus? Få vara förkyld och kurera mig i lugn och ro? Men sambons arbetsgivare kommer bli vansinnig. Mer frånvaro. Det gör mig också stressad. Allas krav på att jag måste klara upptrappningen. Krav om att leverera trots förkylningen. Förkylning är inte något som folk normalt sjukskriver sig för. Och stressen över att läkaren kommer ringa i veckan. Hatar läkarsamtal.

Känns som någon lagt bomull i min hjärna. Eller att en dimma sänkt sig runt mig. Antar att det är förkylningen i kombination med dålig sömn två nätter. Jag går liksom runt och väntar på att vakna. Komma tillbaka till verkligheten. Dimman är obehagligt lik känslan när jag är depressiv. Den där overklighetskänslan som kommer med. Hoppas den lättar snart.

Jag tog mig genom dagen. Fy satan vad dåligt vi sov inatt. Bebis vaknade titt som tätt och till slut kunde jag inte somna om. Dessutom bröt en förkylning ut. Kanske pga den dåliga nattsömnen?

När sambon gick till jobbet imorse visste jag inte om jag skulle klara dagen. Klara ta hand om bebisen. Men det gick! Jag klarar mer än jag tror. Jag har återfått reservbatteriet igen. Viktigt nu att komma ihåg att återhämta mig. Stress och överbelastning är inte farligt så länge man är noga med återhämtningen.

I vilket fall klarade jag dagen utan att gå ner i mörka tankar. Tog en timme för mig själv när sambon kom hem. Välbehövligt. Har varit trött ikväll, men ändå mått okej. Min och bebis promenad tidigare idag gjorde också susen.

Heja mig!

Huvudvärk, törst och ömmande bröst. Hann tänka tanken, det känns som om mjölk rinner till. Igår sov jag eller snarare slumrade flera gånger trots bra nattsömn.

Gick raka vägen hem och kollade almemackan. Mensen är två dagar sen. Herregud. Tänk om jag är gravid. Väldigt blandade känslor virvlar runt. Glädjen är störst. Ett barn är en gåva, en stor gåva inte alla förunnat. Vår lilla son fick vi kämpa för i tre år. Utredningar, behandlingar och nederlag. Tänk att slippa allt det och ändå få ett syskon. Rädslan är också stor. Hur sjuk skulle det göra mig att gå igenom ytterligare en graviditet, förlossning och första tid med bebis. Samtidigt som jag har sonen att ta hand om. Skulle det förlänga sjukförloppet. Skulle jag kanske göra mig själv så sjuk att jag inte blir frisk igen. Och hur ska det gå till rent praktiskt och ekonomiskt. Bli sjukskriven igen. Får jag verkligen belasta det allmänna såhär. Finns inte ett eget ansvar att se till att inte bli gravid när man är på gränsen så som jag är. Min kurator kommer inte bli nöjd. Hon struntar nog i det allmänna men tänker på mig.

Samtidigt. Det är antagligen falskt alarm. Jag vet hur ologisk kroppen kan vara. Vet att signaler inte betytt något förut. Vet att vi har svårt att bli gravida. Någonstans innerst inne känner jag att det skulle vara för enkelt. Bli gravid bara sådär. Oplanerat. Det är sånt som bara händer andra. På gott och ont kommer vi antagligen få gå igenom ivfträsket igen.

NÄR mensen kommer är det jag som fixar preventivmedel! Jag vill inte gå runt och fundera på det här varje månsdsslut.

Så jäkla skönt! Blir så glad när det händer. Det är så befriande att vakna och inse att det är morgon. Dessutom inse att min bebis också vaknat och att ha energi till blöjbyte, ge välling och bebisgos. Att få skicka sambon i säng för att få sova lite ostört, efter att han återigen haft bebisen hela natten.

Vad är det som gör att vissa nätter är ångestfyllda och andra inte? Svår nöt att knäcka. Har såklart en del att göra med om jag är orolig över något, har utmaningar framför mig eller är stressad. Om bebis, katt eller ljud utanför väcker mig. Tror också att enkla saker som mörkt, svalt sovrum hjälper. Jag blir så varm när jag sover och blir jag för varm blir jag eksemig. Är jag dessutom orolig blir jag ännu eksemigare. Inte så konstigt att jag inte kan sova när eksemen är varma, kliiga och obehagliga.

Idag har jag och bebisen varit på stan! Hälsade på på en kompis jobb en kortis för att få se hennes fina gravidmage. Åh så skönt det är att vara genuint glad för hennes skull! Sen gick vi några ärenden och avslutade med att fika med en jobbarkompis. Såhär i efterhand inser jag att det blev lite mastigt. Nästa gång får jag välja. Fika eller shoppa. Men jag kan ju inte veta innan jag provat, så skuldbelägger inte mig själv för det.

Imorn är sambon ledig! Vilket betyder vilodag för mig.