känner av en inre stress. Vet inte riktigt varför, men kommer på mig själv att vara i stressläge i vardagen. Axlarna upp och fokuserad på mina tankar. Som om jag stålsätter mig, spänner musklerna och har svårt att sänka garden.

Tror det är allt som är på gång. Mycket planerande och fixande som ska göras. Idag ska jag och bebisen på utflykt. I helgen kommer min bror på besök för att hjälpa till med renoveringen, sen blir det om några helger Ettårskalas, anordna möhippa, gå på bröllop. Fix, fix, fix. Just det, jag ska på jobbintervju också. Man kan säga att jag testar mina vingar nu. Skarpt läge. Jag hoppas att de håller.

jag hatar att göra fel och nu har jag gjort ett i 80 000kr klassen. Aj. Hjälpte mina föräldrar med en sak, inom mitt yrkesområde men det blev fel och nu kommer räkningen...

De har råd så det löser sig, men ändå. Försöker fokusera på att alla kan göra fel, att det är ett komplicerat yrkesområde jag har och att jag varit utbränd, gått igenom ivf och fött barn sista åren. Mitt fokus har varit på privatlivet. Det har tagit emot i hjärnan att tänka på jobb och gör fortfarande faktiskt. Vet inte hur jag ska orka reda ut papprena åt dem. Fan också. Jag skulle sagt nej och insett min begränsning. Det hade varit okej att neka dem hjälp som utbränd.

Det har varit tufft idag. Trött mamma och pigg bebis. Jag har tagit mig genom dagen med hjälp av kaffe och choklad. Nu är pappan hemma och har tagit över, men jag klarar inte vila. Kommer inte ner i varv. Räknar ut att jag druckit fem koppar kaffe och ätit ett helt paket kakor. Hög på koffein och socker. Hoppas innerligt jag inte förstört nattsömnen. Skulle liksom behöva komma ner i varv för kvällen och natten och sen kicka igång igen imorrn fm när sambon åker till jobbet igen. Balansgången är svajig just nu...

Sonen sover i vagnen och jag dricker kaffe i solen. Tänk att våren är här! Tänk att jag ska vara mammaledig hela sommaren. Ljuvligt. Jag ska ladda batterierna, fylla på D-vitamin och njuta av min lilla skatt.

Livet leker just nu. Jag älskar våren, naturen och livet.

klockan är bara halv fem och vi har gjort MASSOR. Jag hade glömt bort att man kan leva såhär. Liiite rädd för bakslag, samtidigt som jag måste pröva mina vingar. Jag har finputsat jobbansökan och skickat in= stor sten har lyfts av mina axlar. Det är svårt att få till såna saker mitt i småbarnslivets alla vardagsrutiner. Jag och bebisen har varit på loppis och fyndat medan sambon har tränat. Vi har handlat nyföddpresent och hälsat på en liten sexveckors. Galet. Nu vilar jag och grabbarna fixar ute. Jag är trött men nöjd. Det känns liksom befogat att ta det lite lugnt.

Jag har varit väldigt pressad över saker på "att göra" listan i några veckor, men nu börjar jag komma i fas igen. Underbar känsla. Håret är klippt och slingat, brynen färgade, doppresent och kläder till dopet är inköpt, bebisens ettårspresenter likaså, jobbet är sökt (!) och möhippan snart färdigpanerad. Puh. Det har varit mycket ett tag, speciellt med tanke på att jag har utbrändheten så färsk.

Heja mig som orkar, heja mig som vågar! Och, det är okej om jag blir trött efter allt det här. Det är inte så lätt att balansera. Bambi på hal is. Ny is jag inte gått på förr. Jag måste våga prova för att veta vart min gräns går nu.

jag balanserar högt över marken på en skör tråd. Det är mycket nu. För många krav och förväntningar. Jag spelar ett högt spel och har mycket att förlora. Vill inte bli sjuk igen. Hur kan roliga saker kännas så betungande? Hur kan det kännas oöverstigligt att få in ett träningspass för sambon i veckan. Som om bägaren rinner över om jag belastas med 1,5 timme till. Otillräckligheten är nedslående. Jag vet att jag idag klarar mycket. Gör enorma framsteg. Ändå räcker det inte riktigt hela vägen fram. Kanske är 85% för mycket? Kanske skulle sambon börja en timme senare någon dag till förmån för träning? Eller träna efter jobbet? Just nu somnar sonen ändå så tidigt. Att titta på serie på kvällen är ju inget nödvändigt. Slöseri med tid.

tårarna rinner och jag vet inte riktigt varför. Jag är trött, så trött. Jag har mycket att göra, så mycket att göra. Hur ska jag orka? Hur ska jag klara? Och om jag inte orkar, hur ska sambon orka?

sambon och sonen är bortresta idag för att ge ni utrymme att bocka av på"att göra" listan. Det enda jag lyckats åstadkomma är ett besök hos frisören. Det känns lite hopplöst. Hur ska jag någonsin komma ikapp. Det är inte direkt så att jag vilat övrig tid och nu är en pigg mamma. Jag känner mig trött, less och sugen på choklad. Har försökt skriva en jobbansökan, men datorn är paj och jag blir knäpp av att sitta och skriva på mobilen. Dessutom, det är så svårt att formulera sig. Här sticker jag ut? Får dem att förstå att de ska välja mig? Jag har inte utrymme och energi. Min hjärna är trött. Har fullt upp med att vara föräldraledig. Inte har jag städat eller ens diskat flaskor idag. Suck. Så hård jag är mot mig själv.

För två och ett halvt år sedan var jag så sjuk att jag inte vågade gå uti solen ifall jag skulle träffa på grannarna. Frisör var uteslutet och mamma fick klippa mig hemma ochmin syster förvandla mina ljusa slingor till mörkt hår. Jag har kommit rätt långt ändå. Köra bil själv, gå till en ny frisör, sitta där och kallprata medan radion skvalar i tre timmar. Jag borde vara nöjd och stolt. Glad över mina framsteg. Från och med nu är jag det.