jag har kommit till en punkt där jag tycker det är jobbigt om kalendern är tom. Tråkigt rent ut sagt. Gör mig rastlös. Däremot får jag ångest om den är full. Balansgång. Nu har jag en del saker inbokat i vår. Roliga saker! För att de ska fortsätta kännas roliga behöver jag vara noga med återhämtning. Inte överbelasta, inte köra på. Vila när jag är trött. Ge mig själv paus i vardagen. Hålla ekorrhjulet i schack. Lättare sagt än gjort, men jag har övat ett tag. Den kan gå, jag hoppas jag fixar det. Men det är inte hela världen om något behöver ställas in. Då är det så. Viktigast är hälsan. Amen.

så var det dags igen. Längesen nu. Bebisen väckte mig och efter blöjbytet är jag klarvaken och resten av familjen sover.

Igår var en trött dag. Mycket trött. Sambon har trappat upp jobbet i veckan och jag därmed föräldraledigheten.

Har svårt att komma ner i varv. Illamående. Ont i axlar. Varm.

Både igårkväll och imorse bokade jag av saker. Utan ångest eller sorg. Utan att känna mig sjuk. Ingen orkar allt hela tiden. Utbrändheten har gjort mig medveten om mina stress/trötthetssignaler och den har lärt mig vikten av att lyssna på dem. Däremot ställde jag inte in pga utbrändheten utan pga av att jag var /är trött. Jag har en tiomånaders som sover dåligt på nätterna, som är förkyld och som jag aktiverat hela veckan. Man kan vara trött för mindre! Det är okej att lyssna på kroppen, det är okej att ställa in och det är okej att återhämta sig mellan varven. Kanske inte okej, utan livsnödvändigt. För alla människor, inte bara fd utbrända.

Det går bra nu. Utrymme och behov för bloggen finns inte. Jag lever livet istället för att titta på och reflektera. Det är ljuvligt.

Något tar emot med stresspedagog utbildningen. Vad vill jag få ut av den? Vad kan de lära ut som jag inte redan kan om stress? Vill jag föreläsa om min utbrändhet? Vill jag vara kurator? Vill jag prata stress på företag? Nej? Jag vill ändra mitt liv, byta riktning, göra något nytt. Något kopplat till utbrändheten. Men vad? Något med friluftsliv? Kan man försörja sig på det? Är inte det mest ideelt? Anordna kanotturer, lägereld och vandringar? Skulle jag finna det stimulerande? Jag har en smart hjärna. Behöver få använda den. Självklart skulle kropp och själ må bra av att vara ute i naturen mycket, med glada människor, göra kul saker, men är det inte mer en hobby? Något att göra på fritiden? Eller starta ett företag som jobbar med andra företags hälsovård? Stresshantering, friluftsliv, teambuilding?

Hur ska jag någonsin komma på vad jag vill?

Kuratorn sa de magiska orden, du är frisk nu. Det är stora ord från den enda jag litar på när det kommer till utmattningen.

Vi hade ett väldigt bra samtal idag. Tur jag gick dit! Det blev förebyggande prat om jobb/skolstart i höst, föräldrarollen, dotterrollen, tro och religion, döden, jul och perfektionism, prioriteringar, balans och att vara frisk. Alkohol och barn, olika människors sätt att koppla av och hennes nya jobb. Hon bjuder generöst på sitt liv och jag vågar öppna upp tillbaka. Vad hade jag gjort om våra vägar inte korsats?

Nu är i vilket fall kontakten avslutad, även om hon finns där vid behov. Likaså läkarkontakten och sjukgymnasten. Nu står jag på egna ben. Häftigt och spännande, lättnad och lite nervositet. Friskförklarad, efter 2,5 år. Tänk att det fanns en utväg ur utbrändheten, tänk att jag hittade rätt till slut, tänk att jag hade modet och styrkan.

Jag har bestämt mig för att gå till kuratorn imorrn ändå. Jobba förebyggande. Prata om döden och julen. Prata om hösten och jobb/plugg igen. Även om det inte är aktuellt just nu, så kommer jag kanske behöva hennes ord i framtiden. En framtid när hon kanske inte är tillgänglig. Vi pratar om det här och avslutar för den här gången. Kanske bakar jag något och tar med.

fåglarna kvittrar, himlen är blå, solen värmer och det doftar vår. Jag sitter i skogen och njuter av lugnet. Det här är det mest läkande jag vet.

Livet känns roligt och bra idag. Jag är full av längtan inför den här vår-och sommaren. Jag börjar känna pepp och framtidstro inför hösten. I höst kommer jag vara redo att jobba igen.

Mötet med kuratorn imorrn känns fortfarande onödigt. Bättre att vila och njuta med familjen. Konstig känsla. Jag har alltid suktat efter mer tider än jag fått. Nu känner jag mig väldigt självständig. Jag löser det mesta på egen hand och med min sambos stöd. Läkare, sjukgymnast och nu också kurator börjar kännas överflödiga. Nu vill jag leva mitt liv. Mitt nya fantastiska liv.