På onsdag är det dags. Hoppas hon inte ställer in. Nu vill jag ta tag i de sista punkterna och lägga det bakom mig. Har två större: förlossningen/första tiden och döden. Schyssta kontraster. Sen en del vardagssaker som jag får se om vi hinner med. Kanske lite jobbtankar också.

Idag bjöd jag in grannen på spontankaffe efter att hon berättat att hon också är deltidssjukskriven. Det blev ett rätt djupt samtal, ett riktigt samtal utan fasad och yta. Samtal om stress, dålig arbetsmiljö, IVF, parterapi, psykologkontakt, vem är jag och vad vill jag, ego, bekräftelse, relation till föräldrar, vänner som inte stått pall och eget familjeliv.

Det är givande att prata med någon som förstår, givande att få förstå någon annan och stötta. Men det gör mig också trött. Trött av att rota i det onda och röra upp damm. Fokusera på tråkigheter. Öppna upp och inte veta om jag sagt för mycket? Blivit för privat? Tog och gav vi lika mycket?

Jag har tyckt att hon varit så klämkäck förut. Nu fick jag en annan bild. Gillar henne bättre nu, har haft svårt för den där fasaden innan.

Jag är lite rädd för konsekvenserna av att öppna upp. Tänker att jag måste hålla utbrändheten för mig själv för att få jobb. För att en arbetsgivare inte kommer anställa en fd utbränd. Att det skulle vara en nackdel för mig att vara så öppen, att det sprider sig för fort. Folk som känner folk.

Han slits mellan vad jag vill och vad chefen vill. Mellan att ställa upp för familjen och jobbet. Vad han själv vill vet han inte och han blir väldigt pressad när jag ställer på och frågar. Vill han vara föräldraledig? Gå ner i tid? Byta jobb till bättre arbetstider för familjen? Jag är inte så säker på det. Han verkar vilja fortsätta livet precis som det var innan sonen kom. Han vill träna, träffa vänner, dricka alkohol, se på serier, spela fotboll och innebandy, gå på AW, jobba heltid och ställa upp extra på jobbet och pyssla med huset utan sonen. Jag är inte så säker på att han vill vara föräldraledig eller jobba deltid eller vabba för den delen. Han kommer göra det såklart, eftersom det är rätt sak att göra, men kanske gör vi honom olycklig? Eller så är jag bara trött, mörk och överdrivande ikväll.

Bebisen är helt ut rutinerna idag. Så kan det gå när man stretchar sovtider dagen innan. Suck. Det var inte värt det. Igår var mycket press och stress och rubbande av rutiner. Det är så svårt. Vi behöver ju stimulans också, kan inte bara gå hemma och lunka hela dagarna. Sambon har konstiga arbetstider som blivit ännu konstigare av 75%. Bebisen har sovtider han mår bäst av, men såklart olika än andra bebisar. Det är verkligen svårt att få till lekträffar nu. Och jag blir helt ur gängorna när vi ändrar rutiner, jag har byggt upp mitt liv runt rutiner sedan jag gick in i väggen. Mår bra av att veta vad som ska hända och när och framförallt veta att det är lagom och att jag får min rehab. Inte behöva tänka till varje dag liksom.

Träffade en vän idag som berättade om mormor som hämtar på dagis idag, mormor som hjälper till varje vecka i vardagen. Tänk vilken lyx! Det här är enda gången jag känner att det känns tungt att jag och sambon flyttat till en ny stad, långt från bådas föräldrar. Tänk att kunna få avlastning i vardagen, regelbundet och spontant. Vilket underverk det skulle göra för återhämtningen av min utbrändhet. Men nu trivs vi här. Älskar att bo här. Kanske borde vi skaffa betald barnvakt?

Min hjärna spelar mig ett spratt. En kollega och dotter kommer eventuellt över imorn och jag har kommit på mig själv med orimliga krav. Hjärnan tror att det måste vara perfekt städat, perfekt plockat, perfekt lunch att bjuda på, perfekt iordninggjord bebis och perfekt iordninggjord mamma.

Två år efter smällen och jag kommer på mig själv med dessa tankar igen.

Det bästa vore om jag hinner få ett annat jobb innan jag blir gravid igen. Komma in i, behärska, bli trygg med och bli fast anställd. Sen påbörja syskonförsök. Och det där med att starta eget, skriva böcker, starta grön rehab, hålla i föredrag, utbilda om mig. Jag kan göra allt det. Senare. Efter småbarnsåren. Nu vill jag njuta av sonen och eventuellt ett litet syskon. Dessutom kanske det är bra att få distans till utbrändheten och barnlösheten innan jag börjar jobba med det. Få ha ett sorglöst arbete nu ett tag först, sen känna om jag gillar det och tycker det är skönt. Eller behöver mer.

Det är mycket jobb i tankarna nu. Hur ska jag ta mig ut i arbete efter utbrändheten? Jag drömmer stort och smått. Tänker ibland att allt är möjligt och ibland att jag kommer bli fast på mitt gamla jobb i all evighet. Vet att jag måste ifrån mitt gamla jobb för att bli frisk. Vet att det inte gör något om jag misslyckas med något nytt, det är okej. Då har jag iaf provat.