Så var det gjort. Kortfattat per sms. Tre dagar före julafton. Kan tyckas fegt och hårt. Men man får vad man förtjänar. När jag satt på trappen och väntade färdigpackad för pappahelgen och du inte dök upp. Fotbollsmatchen du sagt att du skulle se, men aldrig kom till. När farmor var döende och du inte ringde mig för att berätta det. När du hälsade på och blev full, gick på fest med nyfunna vänner i min stad. När du glömde ringa mig på julafton. När min 7 år yngre bror fick eget rum och jag sov på golvet i tvättstugan. När min bror fick en cross och jag en femhundring utan kort i födelsedagspresent. Men kanske mest när jag som vuxen sträckte ut handen, var beredd att förlåta, prata ut och förbättra vår relation. Ge dig möjlighet att vara morfar även om du missade att vara pappa. Utan annat gensvar än att rannsaka mig själv, försvarstal om att allt var mammas och mitt fel och att han själv bara är ett offer. Du kämpade inte för mig som barn. Du kämpar inte för mig som vuxen. Du kämpar inte gör att få en relation med ditt enda barnbarn. Nä. Du förtjänar faktiskt inte bättre än ett sms tre dagar före jul.

Allt jag känner efter gårdagens känslostorm. Jag ska säga upp kontakten med pappa. Känns befriande och skönt. Känns rätt i magen. Känns rätt mot mig själv. Jag lovade mig själv att ställa allt till rätta när jag kraschat in i väggen. Lovade att ta hand om och försvara mig själv. Våga ta obekväma beslut. Det här är ett sånt. Känner sorg också såklart. Önskar att det här inte var nödvändigt. Önskar jag kunde nå honom. Önskar vi kunde prata ut och ändra vår relation. Eller att han åtminstone kunde anstränga sig för en relation med bebisen. Älskade bebisen. Jag är stark för dig. Jag måste göra det här för att bli trygg och stabil. En förebild. En mamma som inte tar skit, inte ens från sin pappa. Och även för att du ska slippa påverkas av din morfars sporadiska närvaro.

Skuldkänslorna hoppar runt i kroppen. Tänk så ensam han blir. Stackars honom att inte få träffa sitt barnbarn. Det är hårt att bryta med en förälder. Undrar hur ledsen han kommer bli?

Å andra sidan. Ska jag tåla vad som helst för att han blir ledsen om jag säger ifrån? Det sjuka i det. Han är min pappa. Jag älskar honom och saknar honom. Önskar att han kunde axla föräldrarollen. Men han gör ju ändå inte det. Han har inte sett bebisen på 7 månader. Han har inte nappat på mina otaliga försök till att prata ut eller få en närmare relation. Han gör mig ledsen och besviken varje gång vi har kontakt. Ledsen, besviken och skuldfylld.

Nä. Det räcker nu Sara. Sätt ner foten. Ta smällen och res dig igen.

Jag känner mig klar nu. Gränsen är nådd. Egentligen för länge sen. Men nu står det mig i halsen. Orkar inte analysera och hitta på anledningar längre. Orkar inte se det från hans perspektiv. Jag hade aldrig gått med på den här behandlingen från en vän eller pojkvän. Han kan inte behandla mig hur som helst bara för att han är min pappa. Hör hur det låter. Han borde vara trygghet och pålitlighet för mig. Jag skulle aldrig behandla mitt barn som han behandlar mig.

Jag är så jäkla glad ikväll! Har haft en rolig dag med besök av en annan bebis med mamma. Insett att vi är väldigt lika. Liknande erfarenheter. Vi förstår varandra. Samtalsämnena går i varandra, hinner knappt klart med ett ämne innan nästa tränger sig in. Hur kan det finnas så mycket att säga. Om allt. Mammarollen, bebisarnas magar och mat, papporna, jul, svärföräldrar, prestationskrav, tävlingssinne, svår sjukdom, föräldrar, jobb och renovering. Salig mix. Ärlighet. Öppenhet. Sårbarhet. Igenkänning. Förtroende. Vänskap? Vi har kommit varandra väldigt nära på några få veckor. Vet mycket som är privat och gömt. Och bebisarna. De har upptäckt varandra och blir glada av stimulering och lek.

Glädje i att ha hittat en vän. En vän som respekterar och i många fall förstår min resa. Glädje i att få leva. Ha möjligheten att hitta på saker med bebisen. Träffa nya vänner. Klara ha nytt folk hemma i huset. Ta emot dem osminkad utan hembakat bröd och liksom duga ändå. Räcka till. Bli omtyckt för den jag är. Glädjen över att bebisen äntligen är här. Över min fina sambo. Över livet och den stjärnklara himmelen. Det faktum att jag såg himlens stjärnor och det stora i det, trots promenad med både bebisar och en pratande mamma. Jag älskar mitt liv. Jag är tacksam över mitt liv.

Tänker ni på barnens bästa i jul?

Jag är vuxen nu. Har egen familj. Ändå slits jag itu av dåligt samvete. Firar hos mamma iår, igen. Pappa kommer kanske sitta själv. Pappa som jag för övrigt har dålig kontakt med. Pappa som jag saknat hela min uppväxt samtidigt som jag alltid varit mammig.

Mitt inre barn gråter. Gråter av hur fel allt känns. Minns alla julaftnar som firats hos styvfarmor och styvfarfar. Hur utanför jag kände mig. Hur jag gjorde allt för att minimera det faktum att vi inte var en kärnfamilj. Låtsas att mina syskon var helsyskon. Varit smärtsamt medveten om att det var deras kusiner men inte mina. Hur alla ojade sig över att styvfarmor köpt så fint till mig också, fast jag inte var deras biologiska barnbarn. Hur jag till och med bytte till min styvpappas efternamn, eftersom jag ville heta samma som mamma. Eftersom jag ville att vi skulle vara en vanlig familj. Hur ofantligt utanför jag kände mig. Allt mer skar jag bort pappa. Allt mer ont gjorde det. Mamma har alltid stolt sagt att hon inte pratat skit om pappa. Det hon missar är att hon istället nedvärderar allt det han står för och är. För att inte tala om alla gånger hon sagt att min styvpappa är så snäll och rättvis mot mig med, att mina syskon är som helsyskon osv. Det var en tung börda att lägga på ett barn, när det är de vuxna som rört till det.

Mitt inre barn gråter och jag är äntligen vuxen nog att hålla om och trösta. Borsta av hennes knän, släppa ut håret som mamma lurat i henne måste vara ordentligt uppsatt jämt. Tar henne i handen och slår andra näven i bordet. Nu får det fan vara nog! Nu får mamma och pappa skärpa sig båda två. Nu får mamma ta sitt mammiga barn och åka till hennes pappa en stund på julaftons förmiddag. Kanske kunde vi träffats hos farmor på neutral mark? Pappa får också anstränga sig mer. Hur vore det om han köpte med gott fika, en ny leksak och kom hem till mamma för att träffa mig? Kära mamma och pappa, kunde ni inte bitit ihop för min skull dessa förmiddagar? Låtit mig bli trygg med pappa också i lugn och ro. Kanske kunde jag och mamma åkt till pappa också. Kanske kunde de någon gång gått på föräldramöten ihop? Fotbollsmatcher? Varför tvingade ni mig välja? Varför accepterade ni mitt val: mamma. Jag har alltid älskat er båda lika mycket. Har alltid behövt er båda lika mycket.

Så till dig som separerat med barn. Ser du till barnets bästa? På riktigt? Eller får de stressa runt på flera stopp på jul för att göra alla föräldrar nöjda? Kanske firar de vartannat år och har en klump i magen över hur den andre föräldern mår? Kan ni samsas denna högtid som faktiskt är barnens högtid? Jag lovar, det barnen önskar sig allra mest är inte dyra julklappar. Det är att slippa klumpen i magen.

Förresten ska jag ta mitt inre barn i handen och ändra tillbaka mitt efternamn. Jag ska ta med min bebis och låta honom få det efternamnet också. Jag är jag. Jag duger som jag är. Jag är inte längre rädd att vara utanför.

Fick ställa in dagens planer till förmån för vila och återhämtning. Känner nu efteråt att det var rätt beslut att inte pressa mig. Jag måste sluta lägga i en högre växel när jag är trött och istället bryta för vila. Jag vill inte att livet ska gå i 120. Jag vill ha tid att njuta och andas. Återhämtning är skönt och inget straff. Det är okej att göra ingenting. Även om det nu är svårt med bebis att göra ingenting. Men bara det att ligga bredvid och titta på när han leker, istället för att vika tvätt eller annat. Istället för att fippla med telefonen.

En vilodag är över och jag har bestämt mig för att ringa pappa imorn och föreslå några datum att ses. Har också bestämt mig för att sambon och sonen får åka själva till svärföräldrarna och julfira i förväg.

I januari trappar jag upp till 75% föräldraledig. Det blir lite längre dagar med min skatt. Hoppas det kommer funka! Känns helt okej själsligt, ekonomiskt och för självförtroendet. 75% är inte illa. Håll en tumme eller två för mig?

Jag kan inte vara överallt på julafton. Jag är deltidssjukskriven. Vi kommer fira julafton hos mamma. Jag orkar inte med fler besök än så under den resan. Vägrar få bakslag i utmattningen för pappas skull. Han får komma hit och hälsa på några dagar senare när jag vilat.

Orkar inte ringa honom nu. Gör det imorn efter mer sömn och promenad. Det viktiga nu är att jag mår bra och blir frisk. Att min son och sambo mår bra. Pappas eventuella besvikelse får han själv hantera.

Det knyter sig i magen. Två missade samtal. Vi har inte setts på över ett halvår. Han har inte träffat mitt barn sedan i maj. Hans första och enda barnbarn. Nu hör han av sig veckan innan jul. Det dåliga samvetet kommer över mig. Helt obefogat. Han ha missat i princip hela min uppväxt. Varit en usel pappa. Värdelös morfar. Ändå. Känner fortfarande hans tunga besvikelse, ska du fira hos mamma igen? Dåligt samvete över att han är så ensam. Dåligt rustad för att vara både man och far. Två separationer. Ett barn med vardera. Dålig kontakt med båda barnen. Nu även barnbarnet.

Hur kommer det sig att han tar sig rätten att vara dålig pappa, men sen ger mig dåligt samvete när jag inte vill spela kärleksfull dotter. Jag och pappa är bara bekanta. Någon förälder är han inte. Jul firas med dem som står nära. Inte bekanta. Även om de råkar vara ens pappa.

I och med utmattningen orkar jag inte hur mycket som helst. Kan inte resa runt till svärföräldrar, mamman OCH pappa vid jul. Jag klarae inte det. Vill inte det. Fan.