Att våga be om hjälp. Att ta emot hjälp. Det är modigt. Förr ville jag klara allt själv, självständig utav tusan. Utbrändheten har format om mig. Jag måste inte klara allt själv. Det är så befriande insikt. Det är okej att vara beroende av andra. Andra är även beroende av mig. Jag har omvärderat familj och vänner. Hittat mina prioriteringar, vilka jag satsar på i ur och skur. Vilka som kommer i andra eller tredje hand. Min egen plats i prioriteringsordningen.

Jag och sambon har gemensamt ansvar för sonen. Jag behöver inte klara allt själv. Sambon skulle inte heller klara det själv, trots att han inte varit sjuk. OCH vi har underbara föräldrar, som hemskt gärna vill hjälpa till med sonen. Som ställer in allt annat för att få vara barnvakter. Vi har blivit bättre på att använda det. Det är också enklare nu när han är lite större att släppa honom från sig.

Jag älskar min mamma och styvpappa för att vi fick komma hem på så kort varsel, att de tagit hand om sonen, låtit mig vila, lagat mat åt mig och handlat blöjor. Att de orkar det jag inte orkar, att de så villkorslöst gör det. Tänk vad mycket kärlek vi alla hade gått miste om, ifall jag slitit med att göra allt själv. Ifall jag aldrig smällt in i väggen. För jag förstår ju att det här är höjdpunkten på veckan för dem. Att få rå om och skämma bort dotter och dotterson.

Min sambo exploderar i tid och otid. När något inte flyter på, när han tappar något, när bebisen gnäller och krånglar, när han sparkar i tån. Oproportionerlig ilska. Ett åskväder som dånar i några sekunder, för att sedan lämna bål himmel bakom sig.

Värst är det när han blir arg när han har hand om bebisen, rent av är irriterad och arg på bebisen. Jag går på spänn här hemma, redo att gå mellan. Rädd att det skadar bebisens självkänsla, även om han såklart aldrig skulle skada bebisen fysiskt. Nyss vaggade han skrikande bebis till svordomar, till melodin av blinka lilla stjärna. Det hugger i mammahjärtat. Jag måste prata med sambon, igen. Prata allvarligare än förut. Be honom gå i terapi och förändra ilskeutbrotten. Men det känns som att bita den hand som föder mig. Min sambo. Klippa och eviga stöd, genom utmattning, barnlöshet och avslut med pappa. Han som alltid finns där, älskar mig för den jag är. Så har jag mage att klanka på honom. Är det så allvarligt som jag tycker? Överdriver jag? Är det bara så att människor har olika temperament?

Det är konstigt att bli vuxen och se sina föräldrar mer nyanserat och medvetet. Se deras styrkor, svagheter och föreställningar om hur saker och ting är. Mamma fyllde år för någon dag sedan och det var väldigt viktigt för henne. Väldigt viktigt att vi barn ringer och grattar, viktigt med bra presenter.

Tror hon mäter vår kärlek i det. Baserar sin självkänsla på det. Hur många grattade henne på Facebook, många hoppas jag. För det är viktigt för henne. Eftersom det är viktigt för henne så har jag skickat blommbud, skickat kort och hon fick en fin födelsedagspresent sist vi sågs. Vi ska även ses snart. Eftersom hennes världsbild ser ut såhär, så spelar jag med när hon fyller. Men jag vet själv att det inte är så viktigt med födelsedagar och framförallt att man inte ska basera sin självkänsla på dem.

Det helade mig att göra slut med pappa. Det var skönt att få sätta ner foten och stå upp för mig själv. Det känns som att jag bekräftade för mig själv att jag är viktig och värdefull. Det är inte okej att behandla mig på annat sätt. Jag är för bra för det. Min son också. Om pappa någonsin förändras är han välkommen, om inte så vill jag inte ha med honom att göra. Jag känner mig stark och trygg i mitt beslut.

Kontrollbehovet som spökar? Har svårt att slappna av när sambon har sonen. Får han mat, rätt mat, sömn på rätt tider, kommer utomhus varje dag, osv. Rutiner. Så viktigt för mig, men inte för sambon. Jag kämpar och kontrollerar, har koll och blir trött. Styr dem båda.

Han ser det enklare, mycket enklare. Bebisen säger till om han är hungrig. Punkt. Orkar han inte gå ut med bebisen så gör han det inte. Tar han med bebisen någonstans så hoppar de ofta över en sömnlur. Han kan vara hemma hela lediga dagen utan att stimulera bebisen genom besök/träffa andra barn. Kan vara inomhus hela dagen till och med.

Vad är mitt kontrollbehov? Vad är hans lathet? Vad är rimligt? Någon annan mamma där ute som kämpar med samma sak?

Det känns lite jobbigt efter kuratorsamtalet ändå. Det blev så definitivt. Jag har tagit ett beslut att göra slut med min egen pappa. Ett bra beslut. Ett nödvändigt beslut. Jag är inte osäker.

Däremot gör det ont. Ont att minnas hur det har varit. Ont att inse att det aldrig blir annorlunda. Ont att som vuxen se repriser i huvudet på händelser som skedde när jag var barn. Ett litet oskyddat barn, som min egen son.

Antar att det är ett sår som kommer läka ihop men lämna ett ärr. Ett ärr jag lär mig leva med.