klockan är bara halv fem och vi har gjort MASSOR. Jag hade glömt bort att man kan leva såhär. Liiite rädd för bakslag, samtidigt som jag måste pröva mina vingar. Jag har finputsat jobbansökan och skickat in= stor sten har lyfts av mina axlar. Det är svårt att få till såna saker mitt i småbarnslivets alla vardagsrutiner. Jag och bebisen har varit på loppis och fyndat medan sambon har tränat. Vi har handlat nyföddpresent och hälsat på en liten sexveckors. Galet. Nu vilar jag och grabbarna fixar ute. Jag är trött men nöjd. Det känns liksom befogat att ta det lite lugnt.

Jag har varit väldigt pressad över saker på "att göra" listan i några veckor, men nu börjar jag komma i fas igen. Underbar känsla. Håret är klippt och slingat, brynen färgade, doppresent och kläder till dopet är inköpt, bebisens ettårspresenter likaså, jobbet är sökt (!) och möhippan snart färdigpanerad. Puh. Det har varit mycket ett tag, speciellt med tanke på att jag har utbrändheten så färsk.

Heja mig som orkar, heja mig som vågar! Och, det är okej om jag blir trött efter allt det här. Det är inte så lätt att balansera. Bambi på hal is. Ny is jag inte gått på förr. Jag måste våga prova för att veta vart min gräns går nu.

jag balanserar högt över marken på en skör tråd. Det är mycket nu. För många krav och förväntningar. Jag spelar ett högt spel och har mycket att förlora. Vill inte bli sjuk igen. Hur kan roliga saker kännas så betungande? Hur kan det kännas oöverstigligt att få in ett träningspass för sambon i veckan. Som om bägaren rinner över om jag belastas med 1,5 timme till. Otillräckligheten är nedslående. Jag vet att jag idag klarar mycket. Gör enorma framsteg. Ändå räcker det inte riktigt hela vägen fram. Kanske är 85% för mycket? Kanske skulle sambon börja en timme senare någon dag till förmån för träning? Eller träna efter jobbet? Just nu somnar sonen ändå så tidigt. Att titta på serie på kvällen är ju inget nödvändigt. Slöseri med tid.

Innerst inne vet jag att jag behöver byta arbetsplats för att må bra. För att inte bli sjuk igen. Jag gick på en intervju men fick kalla fötter, ångrar det lite nu. Håller på att söka ett annat jobb nu, men oj vad svårt det är med en bebis som tar det mesta tidsutrymmet och all energi. Vill strunta i det och fokusera på bebisrutiner, loppis och solskyddsfaktor för barn. Men pushar mig själv. Måste. Det finns inga genvägar. Jag gör det här för MIN skull och i förlängningen givetvis min son.

bebisen har tack och lov slutat spy. Vi hade faktiskt ett riktigt bra kväll igår, trots allt. Familjepromenad i eftermiddagssolen, lite vin på farstun, god middag och sambomys när sonen somnat. Det krävs inte så mycket för att ge trötta bebis föräldrar livslusten tillbaka.

Allt är uppochner med rutiner här hemma nu. Vi går runt i en magsjukebubbla. Jag längtar till våra vanliga rutiner. Älskar vardagar och dess inrutade kravlöshet. Snart så. Kanske kan vi återuppta en del av dem redan imorgon, om bebisen fortsätter pigga på sig. Älskade ljuvliga bebis.

Det här är magsjukan från helvetet. Nu är vi inne på fjärde dagen med spyor. Googlar oss trasiga, pratat med BVC och 1177. Klassiskt förstagångsföräldrar. Vad blir bäst. Hur gör andra. Hur får vi stopp på eländet? Påminner mig själv om att det är jävligt nu. Det kommer passera och gå över. Sambon är som ett åskmoln, ständiga utbrott. Mest handlar det nog om att han missar sin mammas 70 års kalas, men också om frustration över att bebisen inte blir bättre. Vad gör vi för fel?

Igår tog jag mig kraft och lagade korvstroganoff, sambon kryddade av på slutet. Idag märkte jag att han haft chili i. Där tog min kraft slut och jag gav också upp för en stund. Trött på att vara positiv, bita ihop och tänka på andra.

Faktiskt har ett par saker klarnat.

1) Jag behöver den här våren och sommaren. BEHÖVER! Solljuset. Kravlösheten. Tiden. Det har varit några tuffa år. Jag behöver våren och sommaren för att helt ladda om, för att optimera mina chanser att komma in i arbetslivet igen.

2) Jag har drömt så mycket om mammaledigheten. Jag är inte beredd att släppa den än. Kanske blir det inga fler barn för oss. Jag behöver få suga ut allt ur den. Leksingar stoja i solen i sommar. Efter alla sprutor, all ångest, all längtan oh förtvivlan. Jag måste få njuta ikapp.

Så. Inget jobb eller plugg förrän i september.

Så har grabbarna rest till svärföräldrarna och jag är ensam i huset. Själv är kanske ett bättre ord. Nu är det min tur. Nu är det återhämtning för den här trötta mamman. Jag har hållit ut länge. Genom magsjuka, långresa och komma ikapp med städning osv här hemma. Nu är jag i mål. Nu är det bara jag och mina behov i ett dygn. Känns underbart, välbehövligt och rätt. Samtidigt ensamt, ångestfyllt och sorgligt. Saknar min bebis och min man. Önskar jag hade energi att alltid vara den sambo och den mamma jag vill vara. Kanske är det något alla mammor slåss med. Jag behöver inte räcka till jämt. Det är tillräckligt att vara otillräcklig. Det är okej att behöva en paus och tid för sig själv. Ladda och komma tillbaka med förnyat tålamod.

varm och vaken. Drömt omöjliga drömmar om bebisens rutiner. Har haft många bra nätter innan. Tacksam för det. Men ändå less på det här med sömnproblem. Och vad vill jag egentligen göra i höst? Hur vill jag göra med sjukskrivningen nu i vår/sommar? Ska sambon gå upp i tid?