Det är inte meningen att jag ska köra slut på mig medan sambon är på jobbet, för att sedan bara vila när vi är hela familjen hemma. Självklart behöver jag vila på lediga dagar och även före/efter sambons jobb, men kanske inte alltid och hela tiden. Jag måste sluta köra i 110, för att sen falla ihop som en trasa. Såklart att vissa dagar kommer vara påfrestande och jag därför helt slut. Men jag behöver inte planera det så åtminstone. När jag fortfarande har energi och är hemma med sonen hela dagen så har vi det mysigt och skönt. Inte ångestfyllt. Jag måste vila förebyggande, ta det lugnt förebyggande. Undvika bli slutkörd och ångestfylld. Så långt det går.

Inatt tog jag mig äntligen mod. Efter att sambon tagit alla nätter i princip sedan oktober var det nu min tur. Bebisen väckte mig typ hundra gånger och sov oroligt, det blev en matning vid halv 4 och sen bökande i vår säng. Älskade barn. Han är så ljuvlig och tacksamhetskämslorna sköljer över mig. I vilket fall funkade det okej, men jag tror mer på halva nätter än varannan natt. Jag har lätt för att somna och sova djupt första delen av natten, dumt att låta bebisen rucka på den sömnen. Behöver den så väl. Men sen, sen är jag ändå lättväckt och har svårt att somna om, då kan jag lika gärna ha hand om bebisen. Kanske somnar jag lättare till och med om jag har bebisen tätt intill. Sambon då? Han måste stoppa i öronproppar. Nu sov han typ som oss fastän han inte hade bebisansvar.

Ps, jag är glad att jag klarade natten. Tänk om jag nu klarar halva nätter, vilket framsteg! Tänk att vara mammaledig 75% och klara dela nätterna, plus att vi nu verkar få till två träningspass för sambon i veckan. Åhhh, att få vara såhär frisk och stark. Vilken lycka!! Kom ihåg: vilodagarna!!!

Jag är trött på att sambon tar alla nätter med sonen. Lustigt va? Att jag inte kan njuta av det istället. Men jag känner mig så sjuk och begränsad. Jag vill också vara stark nog. Och framförallt vill jag vara med bebisen. Älskade barn, tänk om jag hade obegränsat med energi. Vilken lycka. Vad lätt föräldralivet skulle vara. Vilken mamma jag skulle kunna vara. Samtidigt vet jag såklart att mitt värde inte sitter i mina prestationer. Vi är två föräldrar som hjälps åt, bebisen får allt han behöver och mer därtill. De flesta småbarnsföräldrar känner sig säkert otillräckliga ibland?

Åter till det här med nätter. Det gnager på mitt självförtroende. Jag tror jag är redo att pröva igen. Är jag verkligen så skör att jag inte klarar nätterna? Eller var det just i svackan det var omöjligt? Känner enorm lust och vilja att klara av det. Varannan natt? Halva nätterna? Halva nätter funkade rätt bra tills mina sömnstörningar kom. Eller så tar sambon alla stoppa om/stoppa in nappen och jag går upp och ger flaska?

En mammakompis och hennes bebis är på sjukhuset. Han har haft kramper och nu utreds varför, kanske är det epilepsi. Lider med dem. Jag skulle vara skräckslagen om det var min bebis. Hoppas det inte är något allvarligt. De har redan haft en tuff start, önskar så att de får ett "vanligt" föräldraliv snart. Samtidigt som jag har en klump i magen för deras skull och den lilla bebisens skull, är jag tacksam. Tacksam över att vårt längtansbarn är friskt. Tacksam att vi hade det tuffa innan han kom. Tacksam att han är här och utvecklas och växer som han ska. Tack.

Skulle det kunna vara balans? Varannan dag hemmadag med bebisen och varannan aktivitet? Eller försöka låta dagsformen avgöra kanske?

Igår var jag och bebisen på stan och shoppade. Idag har vi haft hemmadag och åkt pulka i solen. Känner mig glad och tillfreds med livet. Det är roligt att vara mamma och jag orkar hela vägen.

Tröttheten tar över glädjen. Bebisen är gnällig. Vill inte äta vare sig middag, gröt eller flaska. Bara småportioner. Blir uttråkad direkt och behöver ny stimulans konstant. Vill klättra och äta på tvbänken, gråter vid minsta tillstymmelse till att han slår sig. Vill krypa men behärskar det inte riktigt. Vill gåträna med händerna i mina trygga händer. Aj min rygg. Jag är så trött. Han är trött. Gråter en skvätt medan jag går undan och sambon får ta över. Sambon som jag skickade iväg på träning och som äntligen kom hem igen. Kanske är det magen som spökar, han är hård igen. Brukar bråka med maten då och till följd av det bli gnällig. Eller så kanske det är tänder på gång. Eller utvecklingsfas. Eller frustration över att han inte kan krypa och gå. Dessa ständiga analyser. Trött, så trött. Mitt efterlängtade IVFbarn är här nu och jag är så trött.

Åh vad jag är avundsjuk på dem som orkar vara supermorsor. Känner mig så ledsen över att jag inte kan göra allt jag vill för bebisen. Laga egna puréer och gröt. Läsa på och ordna så han får i sig alla näringsämnen utan att använda köpgröt och burkar. Rensa bort allt i plast, förnya med mer giftfritt både i leksaker och matskålar. Använda tygblöjor istället för de i plast som bygger sopberg och förstör vår planet. Handla second hand kläder eller sy själv. Som en krock med allt detta önskar jag att jag hade energi att måla om och fixa till lekrummet. Lite konsumtion och materialism mitt i det duktiga och präktiga.

Jag önskar och längtar hett, samtidigt som jag vet. Vet att ingen orkar allt, vet att bebisen mår bra och utvecklas som han ska, vet att jag som redan varit utbränd behöver få ta enkla vägar och genvägar. För inte kan tygblöjor, hemmalagad mat och träleksaker ersätta en frisk mamma. Det bästa jag kan ge bebisen är en frisk mamma som finns där i vått och torrt. Närhet, trygghet, mat, kläder, torr blöja och till och med potträning. En mamma utan ångest, oro och likgiltighet. En mamma som är glad och orkar. Orkar ge omvårdnad och orkar ge stimulans.

Dessutom har han en pappa. Hur kommer det sig att han inte har ångest över de här sakerna? Kommer det med mammarollen? Med fröken duktig? En sak är säker och det är att jag hade smällt in i väggen pga alla supermorsakrav om inte barnlöshet, maktspel och sexuella trakasserier på jobbet hunnit före. Så på något skruvat sätt är jag tacksam, tacksam att jag hann smälla och laga mig själv hyfsat mycket innan bebisen kom.