Hatar att jag inte orkar dygnen runt. Hatar att jag behöver avlastningen och egentiden. Hatar att jag inte klarar heltid som föräldraledig utan att bli depressiv.

Älskade barn, jag vill vara med dig jämt. Jag vill vara den som finns där på natten, den som matar och byter, den som tröstar och vysjar. Jag vill inte missa en sekund. Jag skiter i jämställdheten, det är jag som fött dig och jag som är din mamma. Jag blir avundsjuk på andra mammor som har mammiga barn. Jag längtar tillbaka till den känslan, de starka banden, att kunna läsa av dig som en öppen bok, vara din närmaste, vara den du helst vill vara hos. Jag vill vara en sån mamma, men orkar inte. Utbrändheten stoppar. Kanske är det bra. Du får relation med fler människor och jag har kvar fler identiteter än mammarollen. Men åh, ibland svider det lite extra.

Vilken tung dag. Trött. Mör. Behov av vila. Tvingas i något konstigt sövande mellanläge av bebisen. Hemma i mjukisar, men ändå resa sig o fixa saker hela tiden. Mata, röja upp, pottan, röja upp både tvättstuga och badrum, mat igen, röja upp, diska flaskor, leka osv. Var nära att ringa hem sambon, men bet ihop. Nu är han iaf äntligen hemma och imorn kommer svärföräldrarna och barnvaktar.

1) Det var inte just nätterna
2) Be föräldrar avlastning
3) våga prova

Känner mig pressad, orolig och rädd. Min sambo orkar inte ta alla nätter själv. Måste avlasta honom på något vis, men hur? Hur mycket tål och klarar jag? Vad är en smart uppdelning? Tidigare delade vi nätterna rakt av, det gick ju inte så bra. Jag fick ett återfall i utmattningen, men kanske hade det hänt ändå? Kanske har jag förändrat tillräckligt mycket annat? Kanske kan vi dela nätterna igen nu och så får jag vara noga med att lämna över och inte stålsätta mig när jag mår dåligt? Hur jag nu ska kunna bedöma det på natten. Ångest. Det är så jobbigt att inte veta vad man klarar. Alternativ:

? bryta vid 04
? bryta vid matning
? varannan natt
? jag tar två eller tre nätter i veckan

Mitt största problem är svårt att somna om när jag blir väckt och att jag kan ligga vaken två timmar i oro/ångest även oväckt. Och att jag är så beroende av sömnen. Eller? Var det överbelastning i stort som gav fallet?

Att våga be om hjälp. Att ta emot hjälp. Det är modigt. Förr ville jag klara allt själv, självständig utav tusan. Utbrändheten har format om mig. Jag måste inte klara allt själv. Det är så befriande insikt. Det är okej att vara beroende av andra. Andra är även beroende av mig. Jag har omvärderat familj och vänner. Hittat mina prioriteringar, vilka jag satsar på i ur och skur. Vilka som kommer i andra eller tredje hand. Min egen plats i prioriteringsordningen.

Jag och sambon har gemensamt ansvar för sonen. Jag behöver inte klara allt själv. Sambon skulle inte heller klara det själv, trots att han inte varit sjuk. OCH vi har underbara föräldrar, som hemskt gärna vill hjälpa till med sonen. Som ställer in allt annat för att få vara barnvakter. Vi har blivit bättre på att använda det. Det är också enklare nu när han är lite större att släppa honom från sig.

Jag älskar min mamma och styvpappa för att vi fick komma hem på så kort varsel, att de tagit hand om sonen, låtit mig vila, lagat mat åt mig och handlat blöjor. Att de orkar det jag inte orkar, att de så villkorslöst gör det. Tänk vad mycket kärlek vi alla hade gått miste om, ifall jag slitit med att göra allt själv. Ifall jag aldrig smällt in i väggen. För jag förstår ju att det här är höjdpunkten på veckan för dem. Att få rå om och skämma bort dotter och dotterson.

Kontrollbehovet som spökar? Har svårt att slappna av när sambon har sonen. Får han mat, rätt mat, sömn på rätt tider, kommer utomhus varje dag, osv. Rutiner. Så viktigt för mig, men inte för sambon. Jag kämpar och kontrollerar, har koll och blir trött. Styr dem båda.

Han ser det enklare, mycket enklare. Bebisen säger till om han är hungrig. Punkt. Orkar han inte gå ut med bebisen så gör han det inte. Tar han med bebisen någonstans så hoppar de ofta över en sömnlur. Han kan vara hemma hela lediga dagen utan att stimulera bebisen genom besök/träffa andra barn. Kan vara inomhus hela dagen till och med.

Vad är mitt kontrollbehov? Vad är hans lathet? Vad är rimligt? Någon annan mamma där ute som kämpar med samma sak?

Tack lilla vän för att du sover eftermiddag. När jag är trött räknar jag ner och biter ihop i väntan på denna lilla paus. Det gör så stor skillnad att få lägga sig ner och sova eller vila en stund. Brukar släppa allt annat, inte plocka tvätt eller fixa disk eller annat trams. Vila och ladda energi tills vi ska leka igen. Det är något utbrändheten lärt mig, något jag inte hade gjort annars.

Lämnade gnällig bebis och trött sambo. Promenerade i skogen i en och en halv timme. Lät tankarna mala, virvla från det ena till det andra. Andades in frisk luft, njöt av naturen och växlade tempot efter humör. Så välgörande. Kom hem till tyst hus. Mer egentid. Gjort BK, stretchat och knipövningar. Kelat med katten. Nu blir det en kopp kaffe och sen tror jag familjen snart är hemma igen.

Jag är faktiskt sjukskriven på morgonen och sambon är föräldraledig. Det är meningen att jag ska rehabilitera och samla energi. Det blir snabbt ringar på vattnet. Får jag utrymme att ta hand om mig själv, så laddas min energi och jag orkar ta hand om bebisen. När jag räcker till som mamma ger det mig livskraft, som jag kan lägga på sambon. God spiral som alltid startar med sund egoism. Jag måste våga släppa kontrollen, be om hjälp och ge mig själv utrymme.