Alltså nu har bebisen somnat vid 19-20 flera kvällar. Vilken skillnad mot 23. Utrymme att andas, få egentid och sambotid. Helt klart bättre än att han sover mellan 8-10 på morgonen som förut!

Imorn åker sambon och sonen på äventyr över dagen och jag får tonvis med EGENTID! Underbart. Lite läskigt. Vad ska jag hitta på hela dagen?

Vaknat av bebisen flera gånger. Sambon är långsammare med nappen efter ett par öl och en whiskey till fredagsmyset. Alkohol och barn, en fråga jag inte orkar skriva om just nu. Men nu är jag trött, less och som sagt vaken. Vill sova, men så fort jag blundar tänker jag på massa saker. Snurr snurr. Viktigt och oviktigt i en salig röra. Intryck från veckan, tankar på problem, tankar på framtiden och trams. Hör bebisjoller från nedervåningen, där de lagt sig för att jag ska få sova själv sista timmarna. Önskar jag kunde strunta i sömnen, gå upp och påbörja dagen istället. Men vet att jag är beroende av sömn och vila för att orka. 75% nu. Säkert en bidragande orsak till att jag är vaken.

Precis när jag är på bristningsgränsen, då somnar han och sover två timmar. Jag sover en timme bredvid och fick sen egentid. Känner mig som en ny människa! Snart kommer sambon hem och det är fredagskväll. Jag har gjort första veckan med 75% mammaledighet (med paus för lite röda dagar) och är stolt över mig själv!

Tittar i mitt första album. Pappa och jag myser, leker och äter mat för första gången. En gång för längesen hade jag en närvarande pappa.

Ser foton på mig själv på 2årsdagen, oskyldigt lycklig över tårta och paket. Efter kalasen separerade mina föräldrar och jag miste min pappa. Han missade min uppväxt och vi har idag ingen kontakt.

Jag vill plocka upp barnet på bilden och trösta. Ta hand om. Inser att även om pappa försvann så fanns det människor som plockade upp mig. Mamma och mormor. Under alla år jag har sökt med blicken efter han som var frånvarande, när jag hela tiden hade andra som var närvarande. Andra som bekräftade hur värdefull jag var. Önskar jag hade valt att titta åt det hållet istället, men bättre sent än aldrig.

Öppnar även sonens album och blir så lycklig över min och pappans kärlek till varandra. Lycka över att min son har två engagerade föräldrar, oavsett hur saker och ting utvecklas mellan oss. Älskade lilla familj. Ni gör mig hel igen. Ni läker mig.

Sambon tycker jag ska sova i gästrummet. För att få ostörd sömn. Jag vill inte. Börjar gråta. Känner mig så otillräcklig som mamma. Tänker att så farligt är det väl ändå inte. Jag klarar sova hos min familj.

Landar. Inser. Sambon fick bli hemma från jobbet idag. Jag var för sjuk i utmattningen för att orka ta hand om sonen i fyra timmar. Helt slut. Ångestfylld. Panikattacker. OM jag sover själv. Inte är nära mitt barn så kanske jag kan få vara nära på dagen istället. Klara vara mammaledig halvtid, snart sjuttiofem procent. Sambon kan jobba. Jag är vuxen och har ansvar för ett barn. Jag får bita ihop, gråta ut otillräcklighets känslorna och sova i gästrummet. Göra det bästa av situationen och tacka Gud för min förstående sambo som tar så bra hand om bebisen på natten.

Smärtan i att vara för sjuk för att ta hand om min bebis. Att behöva vila i tystnad, samtidigt som jag saknar bebisen. Att behöva släppa kontrollen och omvårdnaden till någon annan och ta avstånd. Vara ifred. Inte orka. Inte ha tålamod.

Har ställt in lekdejten med bebis och mamma. Är så slut. Så ledsen. Så trött. Så likgiltig. Orkar ingenting. Känner mig svagast i världen. Ringde mamma för att fråga efter barnvakt men hon kunde inte. Ska jag be sambon bli hemma från jobbet? Hatar att vara svag. Hatar att vara otillräcklig. Vill leva.

För första gången på två år är jag inte totalslut på energi vid hemresa från någon av våra föräldrar. Jag är trött, mör och full av intryck, men jag har krafter kvar. Krafter att göra sånt jag mår bra av och som kommer göra min energi i balans igen. Gissar att jag behöver två lugna hemmadagar stundvis själv och resten med min lilla familj. Jag älskar att ha en egen familj. Jag älskar att vi bor långt bort från resten av släkten. Tror det är en förutsättning för att jag ska kunna bli helt frisk. Få forma livet så som det passar oss. Kunna leva på ett annat sätt än som jag blev uppfostrad. Bryta gamla mönster och leva mer harmoniskt.

Blondinbella skriver klokt att det är lätt att grubbla över familjeförhållanden på högtider. Så var det verkligen för mig i år. Min frånvarande pappa som jag till slut fick mod att säga upp kontakten med. Min perfektionistiska mamma som vill alla för väl. Min egen lilla familj på plats hos den större. Tacksamhet och lycka över det efterlängtade IVFbarnet, blandat med sorg och bitterhet över min egen uppväxt. Hoppas jag till nästa jul bearbetat mera och kan ägna mer tid åt att njuta av bebisen och mindre till att grubbla. Hoppas också vi har mod att forma våra egna traditioner. Just nu känns det som att vi firar för andras skull. För de tycker det är så kul med en bebis på sin jul. Nu har vi ett år på oss att klura ut vad vi vill.