legat vaken två mornar nu, vridit och vänt mellan typ 4-6. Familjen sover. När bebisen vaknar vid 7 är jag dödstrött. Känner mig stressad och pressad. Inbokade lekträffar, ett stundande Ettårskalas och plastbantning. Sambon vill bygga och jag känner stress över att ta hand om sonen. Hemmet är rörigt. Plast och damm överallt. Jag har inte kontroll över någonting och jag orkar inte heller komma ikapp idag. Denna ständiga kamp mot husets förfall. Den ständiga diskningen och röja upp i köket efter bebisens kladdande. Och tankar som maler om huruvida mensen kommer komma eller inte.

så kom mensen. Jag vet, våra chanser att bli gravida spontant är inte stora. Jag vet också att det egentligen är lite tidigt att bli gravid igen innan bebisen fyllt ett år. Jag vet att vi har fyra befruktade ägg nedfrysta på sjukhuset. En dag kommer vi förhoppningsvis vara gravida igen. Ändå. Ändå hade jag hoppats lite liiite på den här månaden. Det hade varit så kul om livet fått vara enkelt och gratis för en gångs skull.

Hur ska jag orka gå igenom väntan en gång till? Varför lyssnar inte känslorna på förnuftet? Hur kommer det sig att ovissheten är så jobbig? Borde jag inte byggt upp tålamod efter alla tunga år? Hur kommer det bli med sexlusten om allt handlar om ägglossning igen?

Jag hatar att vänta. Vill jag göra fet (frozen embryo transfer) redan nu? Kommer min sambo gå med på det? Borde vi vänta till efter sommaren för sakens skull? För sonens skull? Utbrändhetens skull? Eller är det tvärtom. För utbrändhetens skull och då i förlängningen min sons skull behöver vi göra det nu. Innan jag blir besatt och det tar över min vardag och mina tankar. Innan jag kastas tillbaka till alla hemska gamla känslor av maktlöshet och ovisshet. Innan jag ska ut i jobb igen.

När vi längtade efter vårt första barn satte jag mitt liv på paus. Ingenting var längre kul och jag drog mig undan mina vänner. Nu när syskonlängtan smyger sig närmare är det något jag måste lova mig själv och min familj. Att inte pausa livet. Livet ska levas. Jag ska njuta av min son och vara närvarande med honom. Inte låta längtan överskugga det fina vi har. Vår fina lilla familj. Självklart kommer jag ibland längta så det gör ont, gråta och deppa ihop. Men bara tillfälligt, det ska inte bli allt livet handlar om.

Pratade med grannen idag. Hon är gravid igen. Fjärde barnet och nej det var inte planerat. Hon ojade sig över tajmingen med nya jobbet och kaoset som redan är med tre barn.

Avundsjukan och bitterheten, sorgen och orättvisan. Så länge jag har sluppit er. Ända sedan jag blev gravid har jag varit så nöjd, så normal och inte längre utanför. Nu känns det återigen som att jag står ute i kylan och flåsar på fönstret medan alla andra leker inomhus. Syskonkontakt så stark att jag blev förvånad. Det är tufft att ha en bebis och jag förstår såklart att det är väldigt mycket tuffare med två. Ändå. Tänk lyckan över fyra barn. Syskonskara. Storfamilj. Kärlek och tillhörighet.

Jag tycker bra om grannarna och deras barn. Unnar dem glädjen och försöker komma ihåg att var och en har sitt. Jag vet inte hur deras liv är.

Tänk att själv välja hur många barn man vill ha. Tänk att kunna välja när man ska få dem. Tänk att få dem utan tunga provrörsbehandlingar. Tänk att slippa utanförskap, längtan, förtvivlan, hopp som släcks och som tänds igen.

Och jag vet. Jag är redan lyckligt lottad. Jag har ett litet längtansbarn. Jag är mamma. Vi är en familj. Men syskonlängtan är väldigt primitiv, djurisk och ologisk. Jag vill också.