Det gick bra igår! Jag klarade mota bort all ångest, mörkret och alla problem. Sysselsatte mig och bebisen istället. Vi hälsade på hos en annan bebis och när vi kom hem blev det gröt och sen kom sambon hem. Natten gick också hyfsat. Bebisen väckte mig (trots att sambon har bebisansvar på nätterna) och det tog en stund, ett äpple, ett par kissvändor och detta eviga baklängesräknande innan jag kom till ro igen. Men jag fick mina timmar och är under omständigheterna nöjd!

Hoppas på att orka göra samma sak idag. Har planer på öppna förskolans babycafe med en kompis o hennes son. Snälla låt mig lyckas hålla fast i det positiva idag med!! Det negativa dränerar mig så snabbt. Igår kom det positiva tänket under min morgonpromenad, mitt i allt tänk på elände kom jag liksom på att jag har en ljuvlig son och en underbar sambo. Att vi har fint hus i en stad vi trivs i och en mysig katt. Att jag är lyckligt lottad på så många sätt. Att livet idag är väldigt bra, även om det tidigare varit tufft och stundvis vedervärdigt.

Ska bli skönt att träffa kuratorn imorn. Rensa bort lite till och bearbeta bort eländet. Få utrymme och möjlighet att vara här och nu i mitt underbara liv. Det finns bara en väg och den går framåt.

Alltså nu har bebisen somnat vid 19-20 flera kvällar. Vilken skillnad mot 23. Utrymme att andas, få egentid och sambotid. Helt klart bättre än att han sover mellan 8-10 på morgonen som förut!

Imorn åker sambon och sonen på äventyr över dagen och jag får tonvis med EGENTID! Underbart. Lite läskigt. Vad ska jag hitta på hela dagen?

Vaknat av bebisen flera gånger. Sambon är långsammare med nappen efter ett par öl och en whiskey till fredagsmyset. Alkohol och barn, en fråga jag inte orkar skriva om just nu. Men nu är jag trött, less och som sagt vaken. Vill sova, men så fort jag blundar tänker jag på massa saker. Snurr snurr. Viktigt och oviktigt i en salig röra. Intryck från veckan, tankar på problem, tankar på framtiden och trams. Hör bebisjoller från nedervåningen, där de lagt sig för att jag ska få sova själv sista timmarna. Önskar jag kunde strunta i sömnen, gå upp och påbörja dagen istället. Men vet att jag är beroende av sömn och vila för att orka. 75% nu. Säkert en bidragande orsak till att jag är vaken.

Precis när jag är på bristningsgränsen, då somnar han och sover två timmar. Jag sover en timme bredvid och fick sen egentid. Känner mig som en ny människa! Snart kommer sambon hem och det är fredagskväll. Jag har gjort första veckan med 75% mammaledighet (med paus för lite röda dagar) och är stolt över mig själv!

Förut hade jag stark förväntansoro. Kunde få panikattacker, låst hjärna och bli oförmögen att ta mig igenom vissa situationer. Dränerad på energi och körd i bott, bara av tankar inför.

Jag märker fortfarande att vissa saker ligger och drar energi innan de ska göras. Att jag oroar mig. Men det tar mindre och mindre och jag har lärt mig att ignorera oron och inte ge den samma utrymme som innan när den tog över hela min värld. Klarar lättare genomföra, utan panik och låst hjärna. Det är skönt.

Något som istället kommit är att räkningen kommer efteråt i form av sömnstörning. När jag gjort något tufft ligger jag vaken efteråt istället. Varför har det blivit så? Jag saknar den där lättnaden som kom förut. Lättnaden när något var avklarat och visat sig vara mindre hemskt än jag trott.

Så var det gjort. I över två års tid har jag vetat att jag måste byta jobb. Ja egentligen visste jag det redan innan jag gick in i väggen. Så säg tre års tid.

Sjukdomen. Graviditeten. Mammaledigheten. Nu är det jobbsökandets tur. Sista pusselbiten för att bli frisk och hel igen. Sista stora förändringen. När jag får ett nytt jobb är cirkeln sluten, även om jag resten av mitt liv kommer behöva tänka på och använda mina nya lärdomar.

Ska bli spännande att se om jag blir kallad till intervju. Det har varit jobbigt att skriva ansökningar, behöva titta på allt det jag tidigare presterat. Minnas alltför tunga arbetsuppgifter och arbetsbelastning. Minnas arbetsmiljön och min trängande längan att slippa gå dit mer.

Idag är jag trött. Utmattningstrött. Fast jag och bebisen avbokade våra planer och höll oss hemma igår. Ont i axlar, spänningshuvudvärk och ögon som vill vara stängda. Irriterad. Hade väntat mig en pigg dag.

Har fått utrymme. Egen promenad. Avslappningsövning i sovrummet när bebisen sov i gästrummet. Nu, ensam hemma medan mina grabbar gör ärenden på stan. Andas. Vilar. Är.

Det har varit mycket ett tag. Julförberedelser, göra slut med pappa, resan över julen, lärt känna nya vänner och nu jobbsökande. Det är mycket som har pågått och som fortfarande gör. Inte konstigt att jag är trött.

Ofta är vilodag förknippat med tvång, sorg och frustration. Idag har det inte varit så. Jag o bebisen har varit ute i solen och lekt i lekparken, sovit i vagnen, fixat och tvättat här hemma och myst. Världens finaste bebis har jag! Jag är glad att jag vilade innan jag var slutkörd. Glad att jag lyssnade på kroppen så tidigt. Glad att jag kan njuta av den lugna dagen. Tror mycket handlar om att jag idag kunde välja. Jag hade klarat att träffa den andra mamman med hennes bebis, men jag valde att vila istället. Jag valde att må bra, ladda energi och undvika svacka. Stolt över mig själv som lyckas balansera så bra!