Jag är helt övertygad. Jag vill inte ha jobbet. Jag vill inte jobba med sorg och bedrövelse, kanske få ta en del obefogad skit och samtidigt debitera per timme. Gärna samboavtal, testamenten osv, men inte bouppteckningar, skilsmässor och annat som kommer dra ner mig. Jag vill jobba med något roligt där folk är glada. Glada, tacksamma och uppskattande. Inte vara ett nödvändigt ont i folks liv när de är sitt minst representativa jag.

En häftig sak. Själen var med hela mötet. Före, under och efter. Magkänslan var bra innan och ändrades sakta medan mötet pågick. Ju mer de berättade om tjänsten, ju mer de frågade om hantering av missnöjda kunder och att ta skit. Hantera bråk och pengar. Själen berättade att jobbet inte passar mig, oavsett den höga lönen. Själen gav mig också perspektiv, det är bara ett jobb,, och var med med åsikter när de pratades övertid och arbetstoppar. Det är häftigt att vara i kontakt. Sån jäkla framgång!

Känner tomhet. Jag hade höga förhoppningar. Trodde jag hamnat helt rätt. I alla fall tänkte hjärnan det. Magkänslan har varit lite tveksam, känt lite på det där ekonomiintresset som flammat upp och sörjt att inte få fullfölja det. Så summa summarum. Intervjun gick bra, min hjärna låste sig inte och utbrändheten höll sig allmänt undan. Jag var engagerad, fick till bra svar och vi hade en bra dialog. Jag tror verkligen de gillade mig. Lönen är hög.

Det här är stort steg i mitt tillfrisknande. Att vara frisk nog för intervju. Att hitta min yrkesidentitet och damma av den. Plocka fram och syna och se att jag fortfarande finns kvar och att jag kan massor. Självförtroendet börjar växa upp igen.

Men. Jag vill inte ha jobbet. Faktiskt inte.