klockan är bara halv fem och vi har gjort MASSOR. Jag hade glömt bort att man kan leva såhär. Liiite rädd för bakslag, samtidigt som jag måste pröva mina vingar. Jag har finputsat jobbansökan och skickat in= stor sten har lyfts av mina axlar. Det är svårt att få till såna saker mitt i småbarnslivets alla vardagsrutiner. Jag och bebisen har varit på loppis och fyndat medan sambon har tränat. Vi har handlat nyföddpresent och hälsat på en liten sexveckors. Galet. Nu vilar jag och grabbarna fixar ute. Jag är trött men nöjd. Det känns liksom befogat att ta det lite lugnt.

Jag har varit väldigt pressad över saker på "att göra" listan i några veckor, men nu börjar jag komma i fas igen. Underbar känsla. Håret är klippt och slingat, brynen färgade, doppresent och kläder till dopet är inköpt, bebisens ettårspresenter likaså, jobbet är sökt (!) och möhippan snart färdigpanerad. Puh. Det har varit mycket ett tag, speciellt med tanke på att jag har utbrändheten så färsk.

Heja mig som orkar, heja mig som vågar! Och, det är okej om jag blir trött efter allt det här. Det är inte så lätt att balansera. Bambi på hal is. Ny is jag inte gått på förr. Jag måste våga prova för att veta vart min gräns går nu.

jag balanserar högt över marken på en skör tråd. Det är mycket nu. För många krav och förväntningar. Jag spelar ett högt spel och har mycket att förlora. Vill inte bli sjuk igen. Hur kan roliga saker kännas så betungande? Hur kan det kännas oöverstigligt att få in ett träningspass för sambon i veckan. Som om bägaren rinner över om jag belastas med 1,5 timme till. Otillräckligheten är nedslående. Jag vet att jag idag klarar mycket. Gör enorma framsteg. Ändå räcker det inte riktigt hela vägen fram. Kanske är 85% för mycket? Kanske skulle sambon börja en timme senare någon dag till förmån för träning? Eller träna efter jobbet? Just nu somnar sonen ändå så tidigt. Att titta på serie på kvällen är ju inget nödvändigt. Slöseri med tid.