1) Ofrivilligt barnlös- bebisen var lösningen ??
2) Kass situation på jobbet- byt jobb!
3) Dålig relation med pappa- efter att ha försökt allt återstod bara en brytning
4) Dominant mamma med höga krav på mig- begränsa henne. Kom ihåg att jag varken behöver göra som hon vill eller tycka lika om allt. Undvik henne när jag är trött, har svårare att stå emot alla åsikter då.
5) Hatar att vara sjuk - se till att hålla hårt i promenader, BK, avslappningsövningar, bearbeta saker som händer, få egentid, säga nej och lyssna på mig själv. Kom ihåg att det är alldeles tillräckligt att vara otillräcklig.

Känslorna och hopplösheten har studsat runt i kroppen. Likaså glädje och framtidstro. Upp och ner. Men av någon anledning har jag inte orkat skriva här. Känns som att jag är trött på min egen röst, mitt eviga svammel och att saker och ting hela tiden upprepas. Svårt att somna om på nätterna, det vet ni redan vid det här laget. Mår bra av promenader, egentid och att gå på aktiviteter med bebisen. Slits mellan behovet av egentid och att inte vilja lämna bebisen. Funderar på mina relationer, maler saker om mina föräldrar och vänner om och om igen. Jag ser ju det i tidigare inlägg, att samma tankar återkommer. Är så trött på mina tankar. Trött på mina reflektioner. Är jag inte klar snart? Är jag inte medveten om mig själv och omgivningen redan? Har jag inte accepterat och gått vidare? Känns som att processen är satt på repeat.

Min vän, en av få som verkligen funnits där under utbrändheten. Vi delar erfarenhet av depression och har delat det mörka med varandra. Nu då? Nu när jag börjar bli frisk, inte längre har så stort behov av att prata djupt. Vad finns kvar? Har vi något annat gemensamt? Mitt liv kretsar mest runt bebisen nu. Hon har inga och vill inte ha några barn. Kanske är vi klara med varandra? Kanske kan vi utvecklas? Göra något roligt ihop? Bowla? Dricka vin? Gå på bio? Inte fika, luncha eller på annat sätt bara prata. Det ger mig inget längre.

Idag har farmor och farfar hand om bebisen. Jag åkte in till stan, shoppade två tröjor och fikade med en kompis. Jag hoppas han haft det bra. Bra övning för mig att släppa kontrollen och åka iväg. Bra för bebis att få relation med farmor och farfar. Vet inte hur mycket vila/energi det här gav mig? Bebistålamod, absolut. Energi, vet inte? Hem och vila nu, så får de fortsätta leka med bebisen. Kanske läsa bok? Lite svårt att slappna av med folk i huset. Känns konstigt att ligga och läsa medan de har hand om mitt barn. Ohyfsat på något sätt.

Hatar att jag inte orkar dygnen runt. Hatar att jag behöver avlastningen och egentiden. Hatar att jag inte klarar heltid som föräldraledig utan att bli depressiv.

Älskade barn, jag vill vara med dig jämt. Jag vill vara den som finns där på natten, den som matar och byter, den som tröstar och vysjar. Jag vill inte missa en sekund. Jag skiter i jämställdheten, det är jag som fött dig och jag som är din mamma. Jag blir avundsjuk på andra mammor som har mammiga barn. Jag längtar tillbaka till den känslan, de starka banden, att kunna läsa av dig som en öppen bok, vara din närmaste, vara den du helst vill vara hos. Jag vill vara en sån mamma, men orkar inte. Utbrändheten stoppar. Kanske är det bra. Du får relation med fler människor och jag har kvar fler identiteter än mammarollen. Men åh, ibland svider det lite extra.

Vilken tung dag. Trött. Mör. Behov av vila. Tvingas i något konstigt sövande mellanläge av bebisen. Hemma i mjukisar, men ändå resa sig o fixa saker hela tiden. Mata, röja upp, pottan, röja upp både tvättstuga och badrum, mat igen, röja upp, diska flaskor, leka osv. Var nära att ringa hem sambon, men bet ihop. Nu är han iaf äntligen hemma och imorn kommer svärföräldrarna och barnvaktar.

1) Det var inte just nätterna
2) Be föräldrar avlastning
3) våga prova

Känner mig pressad, orolig och rädd. Min sambo orkar inte ta alla nätter själv. Måste avlasta honom på något vis, men hur? Hur mycket tål och klarar jag? Vad är en smart uppdelning? Tidigare delade vi nätterna rakt av, det gick ju inte så bra. Jag fick ett återfall i utmattningen, men kanske hade det hänt ändå? Kanske har jag förändrat tillräckligt mycket annat? Kanske kan vi dela nätterna igen nu och så får jag vara noga med att lämna över och inte stålsätta mig när jag mår dåligt? Hur jag nu ska kunna bedöma det på natten. Ångest. Det är så jobbigt att inte veta vad man klarar. Alternativ:

? bryta vid 04
? bryta vid matning
? varannan natt
? jag tar två eller tre nätter i veckan

Mitt största problem är svårt att somna om när jag blir väckt och att jag kan ligga vaken två timmar i oro/ångest även oväckt. Och att jag är så beroende av sömnen. Eller? Var det överbelastning i stort som gav fallet?